Det finns inget viktigare

Just när jag ska somna står min yngsta dotter i dörren. Jag ser bara hennes silhuett men jag känner hennes sorg och oro så starkt att jag går upp och kramar om henne. "Världen är en skör plats" säger jag till henne när vi står och håller om varandra i mörkret. "Men de allra flesta är goda. De allra flesta får växa upp och se sina barn bli bra människor som gör bra saker. Du kommer att göra bra saker."

Min yngsta dotter kan tänka sig in i det som hände på Utöya alltför väl. Hon är själv med i ett ungdomsförbund och har varit på sommarmöten. Vi vet båda två att det som hände de norska AUF-ungdomarna kommer inte att hända igen. Men hon är ändå rädd, och jag förstår henne.

Rapporterna från Norge är ohyggliga, man kan inte ta in det helt, det gör för ont.

Det är lätt att fastna i nyhetsflödet, titta på filmerna, läsa bloggarna, följa alla länkar. Det spekuleras vilt: Vem är han, monstret, den sinnessjuke mördaren, avskummet som släckte så många liv, som släckte hoppet för så många föräldrar, för alltid. Var han ensam eller på uppdrag av någon? Vad fick honom att begå detta vidriga brott?

Vi kommer kanske aldrig att få svar. I alla fall inget tillfredsställande svar. Ingen logik kan hjälpa oss att förstå varför just de här barnen och ungdomarna skulle bli offer för detta missfoster till människa. Och just det kommer att göra så ont, för det är få av oss här i vår norra del av världen som nöjer sig med karma som förklaring, som många föräldrar gör i andra länder. Deras sorg är lika djup som vår, men de slipper i alla fall plågan av att jaga efter en förklaring: varför just mitt barn?

Så nästa fråga är: Hur kan vi förhindra att det här händer igen?

Många har försökt svara. De flesta är överens med Jens Stoltenberg: mer öppenhet, inte mindre, är svaret. Kärlek, inte hat. Vi måste vara modiga nu, inte gömma oss bakom hårdare poliser, fler kameror, hårdare straff. Visst är det normalt att känna hämnd och hat mot den avskyvärde som sköt på Utöya, men när den känslan har gått över måste vi inse att den är roten till det onda. Hämnd kan aldrig ge oss tillbaka våra mördade barn, det får bara fler barn mördade. De som har odlat hat och hämnd, i politiska grupper och partier, på gator och torg, på Flashback och andra forum och bloggar; det är de som har odlat Anders Behring Breivik.

Vi måste göra tvärtom nu. Vi måste släppa ner garden, sänka axlarna, låta människor vara. Vi måste sluta slåss med varandra, tävla om vem som har rätt, vem som bestämmer. Vi måste börja lyssna på varandra och verkligen försöka höra. Visa respekt. Gamla för unga, unga för gamla. Män för kvinnor, kvinnor för män. Och så vidare. Vi måste dela varandras bördor. Ta oss tid att hjälpa, se den som är ensam och vilsen, fånga upp den som känner sig utanför.

Men även om vi lyckas förändra världen lite till det bättre, kan vi ändå inte skydda oss mot allt. Livet är en skör plats. Det vet redan John Hrons föräldrar, det vet folket i Åmsele och det vet familjerna till alla de som föll offer för John Ausonius och Mattias Flinck. Det vet alla de som förlorade någon i tsunamin, i discobranden, i en bilolycka, av en stroke. Det vet alla som förlorar sina barn i krig, i svält, i sjukdomar. Här i Sverige, i Norge, i vårt skyddade lilla hörn av jordklotet har vi nästan lyckats glömma bort det. Med få undantag drabbas vi sällan av det som andra måste stå ut med betydligt oftare.

Så den allra viktigaste frågan är: Hur kan vi leva när vi vet att världen är så skör? Och svaret även på den frågan är kärlek. På riktigt. Vi måste prioritera kärleken. Framför pengar. Framför makt.

Vi måste sluta kriga. Ta hem soldaterna, lägg ner försvaret.

Vi måste sluta köpa så mycket grejer. Inse att tid är så mycket viktigare än pengar. Vi behöver inte en massa saker, vi behöver varandra. Vi har inte tid att vara på jobbet tre fjärdedelar av vårt vakna liv, för att ha råd att handla mer. Våra barn, våra vänner, våra grannar är så mycket viktigare.

Vi har inte råd att leva i små slutna kärnfamiljer utan insyn. Nätverk är viktigare än någonsin nu. Vi måste prata med varandra, med folk runtomkring. Diskutera det vi tänker och gör. Lyssna med respekt. Störa varandra. Hålla varandra. Livet är för skört, och för kort, för något annat.

Men polisen kan väl ändå inte ljuga?

Försöker få ihop detta med lögn och sanning. De senaste dagarnas skandalösa avslöjanden i News of the World-affären väcker tankar. Och folks reaktioner på att politiker och högt uppsatta polischefer blåljuger.

Det är klart att många blir besvikna och arga. För det är ju inte okej att ljuga. Det vet alla. Tilliten är det absolut viktigaste vi har för att det ska funka att leva ihop. Inte minst måste vi kunna lita på de som bestämmer och vaktar över oss. Så vi utgår från att det är sanningen som råder, vi bygger hela vår kultur på att folk inte ska ljuga när det gäller. Till exempel lägger vi ner massor av tid och energi på att lära våra barn att alltid tala sanning, eftersom barn i fritt tillstånd fantiserar. Och vi stiftar lagar som förbjuder oss att ljuga.

Ändå är det precis det vi gör! Just när det gäller! Nästan alla slirar på sanningen om de blir utsatta för tryck. Det är inte det minsta konstigt tycker jag, eftersom vi har skapat en kultur med väldigt snäva ramar och onaturliga villkor. Vi försöker leva som vi lär, istället för som vi egentligen är. Idealen, de ideal vi gärna vill leva efter och hur vi försöker framstå, stämmer inte överens med vilka vi egentligen är, och våra verkliga behov. Ofta hotar fasaden att rämna, och då ljuger vi.

Det påminner mig om en liknelse som Fredrik Lindström använder i en av sina föreläsningar (fast i det fallet handlar det inte om lögner och sanning, utan om att vi har byggt upp våra liv på förutsättningen att vi är förnuftiga, snarare än känslostyrda. Vilket är galenskap, eftersom vi i själva verket är extremt känslostyrda). Han liknar konstruktionen vid en undervattensstad, som vi har byggt fast vi egentligen inte kan hålla andan under vattnet längre än en minut i taget. Men vi envisas: Vi ska bo under vattnet. Vi kan hålla andan. Vi är inte så primitiva så att vi måste upp och kippa efter luft hela tiden.

Illustration från spelet Bioshock

Jag vet att det finns folk som aldrig ljuger, eller som verkligen försöker att aldrig ljuga. Möjligen har de aldrig blivit utsatta för den sortens press som får folk att ta till nödlögner. De kanske har inrättat sina liv så enkelt som möjligt, så att de aldrig hamnar i kläm.

Men det är inte bara de som blir förvånade, besvikna och arga när andra ljuger. Faktum är att nästan alla verkar glömma från en dag till en annan hur vanligt det är med lögner. (Va? Här i vår fina undervattensstad.)

Och ju högre uppsatta lögnarna är, desto större blir besvikelsen, så klart. För den som har så mycket makt och ansvar, den måste väl ha ett samvete vitt som snö? Inte kan väl kungen ljuga? Eller höga polischefer? Präster är ju anställda av Gud Fader själv! De kan väl ändå inte ljuga?

Utländska journalister ljuger kanske ibland, det har man ju hört. Och amerikanska presidenter. Men inte våra svenska folkvalda. Otänkbart. Svenska poliser ljuger aldrig. Det är ju mot lagen. Och inte våra fina, svenska kändisar. Någon som har haft uppdrag åt Röda Korset eller BRIS kan inte heller ljuga. Väl?

Råmeå, varför är du Råmeå

Var och såg Romeo och Julia häromkvällen. Den var så där. Mycket fäktning med skrammel och blänkande eggar, det var bra. Men själva skådespeleriet drunknade i dramatik.

- Har ej din roll spelats precis så där (fast bättre) av Jonas Karlsson, Mercutio?
- Är ej du lite väl inspirerad av Hugh Laurie, Paris?

skulle man kunna säga med vilda blinkningar till Shakespeare, och om man förutom att blinka vilt även skuttade omkring som ett skadskjutet rådjur, tvärnitade, skuttade igen, ramlade ihop, darrade som ett asplöv och talade i staccato så skulle man smälta in som en smörklick in en varm stekpanna på Dramatens stora scen i John Cairds uppsättning av R&J. Det var faktiskt bara munken som spelade så att man glömde att det var teater, och Gunnel Fred de få stunder hon var på scen.

Såklart måste man fortsätta att spela Romeo och Julia, fast den redan har satts upp en miljon gånger, så länge det finns folk som inte har sett den (eller ens sett Shakespeare (eller ens teater)). Men om jag skulle sätta upp den så skulle jag inte fokusera så mycket på den tonåriga, överspända kärlekshistorien. Jag tror att Shakespeare hade den som bakgrund när han skrev pjäsen, till den verkligt tragiska historien som handlar om hämnd, och hämndens dödliga logik. Jag skulle göra den som en veronesisk Korpen flyger med sens moralen: Den som hämnas drabbas till slut själv. Alltid, ofrånkomligen. Utan undantag. Karma. Punkt. Slut.

Pyssel

Har varit pysslig idag. Mycket ovanligt nu för tiden, men tydligen är det som att cykla: om man har lärt sig det en gång så ramlar man inte av.

Jag gjorde en lavendelpåse till linneskåpet med hjälp av

• lavendel
• gasbinda
• presentsnöre.

Snöret var kvar sen inflyttningsfesten. Rullen med gasbinda var av okänd anledning från Bolivia, nån av sönerna måste ha köpt den på resan och tagit med hem. Lavendeln var en inflyttningspresent från någon, har glömt vem nu men tack!

Rastlös

Vankar av och an. Vacklar.

Vila? Vara verksam? Två steg fram, ett tillbaka.

Packar helhjärtat upp saker ur en kartong. Packar halvhjärtat upp saker ur en halv kartong till.

Det börjar regna. Går ut på balkongen och tar in tvätten.
Det blir sol. Går ut på balkongen och solar, tills det börjar regna igen.

Väntar på att alla ska vakna.

Jobbar: har beredskap, så kan inte gå för långt från datorn. Kollar TT fast det är flera timmar kvar till nästa bevakning. Det kan ju ha hänt nånting.

Inget har hänt.

Börjar blogga istället. Jättebra att passa på nu när inget annat händer.

Det börjar regna igen. Tvätten! Och nu vaknar de andra.

Och flyttkartongerna.

Exotiska ögonblick

Apropå diskussionen tidigare om var och när man får plåta:

Jag skulle VERKLIGEN ha velat ta bilder i förrgår på tantavdelningen på Saltisbadet, där damerna badar nakna. Fast det får man förstås inte, och i normala fall vill jag inte det men den här gången var det för att två damer i 30-årsåldern med bröst som BADBOLLAR, nej jag skojar inte, exakt så stora och runda som små badbollar var de, stod i vattnet upp till midjan, med solglasögon på och stora blonda frisyrer, och tog kort på varandra. I vattnet. Det var en sällsynt och underbar syn, och ändå vågade jag inte slita upp kameran.

(Fungerar också som kommentar till Lottens post Mordtragedi i Viken! Regnchock och undantagstillstånd i Köpenhamn! Fotograferingsförbud!)

Bara så att det täcker precis

Nu börjar det bli så där glest mellan postningarna igen, för att jobbet och festivalen och flytten och kartongerna och sol och bad och beredskap. Men just i detta nu bestämde jag mig: Det får bli kortkort i sommar.

En ny skrivkur alltså: Korta poster, för att det ska hinnas med alls.

Japp. Det får räcka så.