Hallå Jan Björklund, det ringer in

Jan Björklund: Du är skolminister, men du har missat hela poängen med svenska skolan. Vi införde allmän utbildning för flera hundra år sedan. Först för att lära ut kristendom. Men även sedan vi blivit sekulariserade höll vi fast vid att alla skulle ha rätt till utbildning, eftersom alla måste kunna läsa, skriva och räkna i ett demokratiskt samhälle.

Att lära sig är alltså en rättighet. Inte en plikt.

Du verkar också ha missat den viktigaste lektionen i pedagogik: Alla barn som mår bra vill lära sig, när det är roligt och intressant.

Om ett barn skolkar beror det inte på ovilja att lära.

I ditt senaste nyhetsbrev säger du att kommunen ska kunna beordra föräldrar till skolkande barn att sitta med i klassrummet. Detta, förklarar du, ska bara gälla elever med "stabila" hemförhållanden. När det gäller elever med "trassliga" hemförhållanden ska snarare socialen kopplas in (oklart om de ska sitta med i klassrummet). Ditt sätt att resonera får mig att tro att du vet väldigt lite om hur olika barn är, hur olika deras hemförhållanden kan vara, barns behov, hur skolan verkligen fungerar och hur den skulle kunna fungera.

Jan Björklund: Se skolket som en förlust för eleverna, inte för skolan. Gör undervisningen tillgänglig och intressant för alla. Ta alla möjligheter att undervisa barn där de själva känner sig trygga och kan lära sig. Ta vara på varje barns talanger och vetgirighet. Inse att kunskap är mycket mer än torr teori.

Skolan är till för eleverna, inte tvärtom.
Låt stå!

Burr, sa Kasper

Jag städar köket, inte bara småstädar utan flyttar runt, möblerar om, sätter upp hyllor och får äntligen lite ordning och reda. (Så länge det nu varar.) När jag ska rensa hyllan med bakningsgrejer tar jag ett grepp om vaniljsockret, bakpulvret, potatismjölet med ena handen och tappar naturligtvis burken med bakpulver som går upp och ramlar ner i diskhon och över all den rena disken i stället. Medan jag sköljer och torkar disk i ett moln av bakpulver hör jag klart och tydligt min mormors röst: Lat piga bär hellre ihjäl sig än går två gånger.

Just det ordstävet var ett av hennes favoriter, och det stämmer så bra in på mig så jag hör henne säga det säkert en gång om dagen. Jag balanserar hellre tallriken med mackorna ovanpå tekoppen och klämmer fast tidningen under armen och öppnar balkongdörren och skvimpar te över hela golvet, än går två gånger. Jag staplar hellre två kartonger på varandra och får ont i ryggen, än går två gånger. Och så vidare.

Men min mormor hade många andra ordstäv som passade i olika sammanhang. Jag gillade när hon blev förskräckt över något och ropade: Burr, sa Kasper när han såg en naken häst!

Inte för att jag förstod vad det betydde riktigt, men det lät kul, och lite hemskt. Hur kunde en häst vara naken? Och vem var den där Kasper egentligen?

Bildgoogling på "naked horse" ger detta resultat. Burr, verkligen.

Jag var en ständig källa till bekymmer för min mormor, ibland ven ordstäven kring öronen på mig. När som helst kan jag se henne spänna ögonen i mig och förklara att Små grytor har också öron. Den som viskar han ljuger. Det ska krökas i tid, det som krokigt ska bli eller Somliga straffar Gud meddetsamma.

Hon hade förstås uttryck för saker som var bra också. Det här var min älsklingsramsa som jag brukade reta mina kusiner med: Mina barn är vackra barn, stora ögon som katten. Grannens barn är fula barn, små små ögon som grisen.

Ja, min mormor var full av visdomsord. En annan gång ska jag berätta om henne, hon var en knepig människa på alla sätt. Men nu tillbaka till köket. När kvällen kommer får den late brått.

Så beredd man nu kan vara

Häromnatten drömde jag att jag satt vid min mammas säng och pratade med henne. Hon var frisk och glad och pratade bra. Jag kramade om henne. När jag vaknade var jag fortfarande glad, inte förrän jag satte på tekokaren kom jag på att det bara var en dröm.

Tre timmar senare ringde läkaren på sjukhemmet där hon bor, och sa: "Du måste förbereda dig på att det kan vara slut snart".

Läkaren sa att min mamma tynar bort. Det är inget akut, hon har ingen feber eller ont, men alla värden sjunker. Antagligen är det bara reservkrafterna kvar. Och när de tar slut så är det slut. Det kan ta timmar, dagar, veckor eller månader - ingen vet.

"Men om du vill prata med henne om nånting behöver du göra det nu", sa doktorn.

Jag har suttit hos henne en stund varannan dag sedan dess, och jag har mobilen på dygnet runt ifall de skulle ringa. Men när jag träffar henne känns det ganska lugnt. Hon sover mest, men om hon är vaken när jag eller barnen kommer så ler hon, och hälsar med svag röst. Första dagen satt jag i flera timmar medan hon sov, och funderade på vad jag borde säga. Jag kom fram till att det inte är något särskilt. När min pappa dog hade jag en hel del på hjärtat, men så är det inte nu.

Min mamma och jag har inte haft det lätt tillsammans. Vi har bråkat otroligt mycket. Men vi har också älskat varandra mycket, och jag är inte alls arg på henne längre. Vi är bortom det. Till slut är allting ändå som det är.