Anna Toss & C:o

En retur, tack!

2012-01-20T10:00:00.000+01:00

Häromdagen cyklade jag nerför gatan där jag bor, mot körriktningen. Trottoarerna är smala och det är för bökigt att köra runt kvarteret (det blir flera kvarter faktiskt) när man bara ska ner till hörnet. Men när jag gör det cyklar jag alltid långsamt, försiktigt och nära trottoaren. Så när en gubbe kom gående över gatan snett framför mig svängde jag ut lite i gatan för att inte hejda honom. Döm om min förvåning när gubben (med Juholtmustasch och gul reflexväst) tog ett kliv bakåt för att ställa sig rakt i min väg. Hans ögon blixtrade argt när han frågade: Är inte det här fel håll?

Jag kom mig bara för att mumla nånting i stil med "Det beror väl på hur man ser det", eftersom jag blev både häpen och lite arg. Inte förrän jag hade rundat hörnet och kommit ut i rätt körriktning kom jag på vad jag borde ha svarat, med ett vänligt leende: Det beror på vart du ska!

Men varför kommer man alltid på såna där snitsiga repliker för sent? Till och med Mark Twain, kungen av comebacks som det heter på äggelska, konstaterade att de flesta av oss inte är tillräckligt rappa i käften: "Repartee is something we think of twenty-four hours too late."

Eller, med författaren Heywood Brouns ord: "Repartee is what you wish you’d said."

(Ja, det kan tydligen heta repartee också. Eller quip. Sammanfattas som wit.)

Jag har letat på nätet efter nån kurs man kan gå i slagfärdighet, men jag hittar inget. Hur lär man sig det? Hur kommer det sig att somliga lyckas vara dräpande inom de avgörande tio sekunderna, medan vi andra inte kommer på det fyndiga svaret kvällen förrän efter, mitt i tandborstningen.

Här är några av mina favoritexempel. Alla på engelska. Finns det inga munviga svenskar?

Benchley i baren

"After lunching at the Algonquin Hotel one day, the American humorist Robert Benchley and his companions walked through the lobby and out the front door. Still engaged in conversation with his friends, Benchley offhandedly said to the uniformed man standing by the front door, "My good man, would you please get me a taxi?" The man immediately took offense and replied indignantly, "I'm not a doorman. I happen to be a rear admiral in the United States Navy." Benchley instantly quipped:
All right then, get me a battleship."

Finurlige Gandhi

"In 1931, Gandhi traveled to London to meet with British authorities. The entire nation was curious to learn more about this little brown man, as many called him. Swarmed by press and photographers, Gandhi was peppered with questions wherever he went. One day a reporter yelled out, "What do you think of Western civilization?" It was a defining moment, and Gandhi's reply instantly transformed him from an object of curiosity into a celebrity. In his heavy Indian accent, he answered:
I think it would be a good idea."

Men vad menade människan?

"In the 1920s, Dorothy Parker was establishing a reputation as a witty woman with a sharp tongue, and Clare Booth Luce was becoming a respected journalist and playwright. Their political differences resulted in a strained relationship. One day, Parker was about to step through a doorway when she came face-to-face with Luce. Mrs. Luce stepped aside and said: "Age before beauty." Parker glided through the door, saying ever-so-sweetly:
Pearls before swine."

Wilkes skojar även med kungen.

"During a heated argument, the 18th century Earl of Sandwich, John Montagu, scowled at the reformist politician, John Wilkes and said: "Upon my soul, Wilkes, I don't know whether you'll die upon the gallows, or of syphilis". Unfazed, Wilkes came back with what many people regard as the greatest retort of all time:
That will depend, my Lord, on whether I embrace your principles, or your mistress."

Alla tips på roliga munhugg, och knep för att bli snabbare på att ge igen, mottages tacksamt!

Källor till glädje och tårar

2012-01-19T17:00:00.000+01:00

Detta får mig att skratta högt just nu, flera gånger i veckan:

The Austere Academy av Lemony Snicket. Snicket (aka Daniel Handler) är ett geni. Vi läser bok nummer fem i serien om syskonen Baudelaires olycksaliga öden. Ena dottern och jag läser den högt, med röster. Ibland skrattar vi så att vi inte kan läsa på en lång stund.

Stackars Sunny har somnat i salladen efter en hård dags arbete som sekreterare. Illustration: Brett Helquist

Black Books. En av andra dotterns brittiska tvserie-favoriter. Sjukt roligt om livet i en bokhandel. Jag citerar Wikipedia: "Handlingen kretsar kring Bernard (Dylan Moran), Manny (Bill Bailey) och Fran (Tamsin Greig). Bernard äger en liten bokhandel där Manny jobbar medan Fran äger en affär vägg i vägg. Bernard är en misantrop och är i varje avsnitt mer eller mindre berusad. Han avskyr sina kunder och är helt ointresserad av att sälja några böcker överhuvudtaget; han vägrar att göra något annat än att röka, dricka och läsa. (...) Serien är surrealistisk och okonventionell och innehåller många egensinniga ordlekar."

Bernard Black och kompani

Detta får mig att gråta, vrida mina händer och tvinna mina lockar:

A Lady of Quality av Frances Hodgson Burnett. Ena sonen läser högt ur denna 16–1700-talsromantiska tragedi om en vacker och egensinnig flicka och hennes syster med vattniga fasanögon. Jag gråter så att mina ögon blir lika vattniga och nästan fasaniga. Burnetts eget liv är ganska tårdrypande och galet det med. Jag hade läst Den hemliga trädgården innan, men inte Little Lord Fauntleroy.

Mistress Clorinda

Selma-skam!

2012-01-06T10:00:00.000+01:00

Rubriken borde vara "Selma-scam", men det här är inte bara en blåsning, det är SKAMLIGT och de skyldiga borde tårtas, hängas upp i sina hängslen och få nattkärl tömda över sig.

När jag sökte på Selma Lagerlöf häromdagen för att tipsa om en av hennes noveller hittade jag en Selmasida. Den verkade lite gullig sådär, skriven av någon som hade tillägnat den "vår favoritförfattare Selma Lagerlöf (1858 - 1940)."

Det fanns bara två poster. Den första var fakta som verkade hämtad från Wikipedia.

Den andra hette "Visa tänderna Selma!" och handlade om att Selma kniper ihop läpparna på sitt porträtt. "Tandhälsan i Sverige har inte alltid varit så god" får man veta om man läser vidare, men "under senare delen av 2000-talet räcker det inte med att bara ha hela tänder, dom ska se snygga ut också". Sen kommer en länk till en sida om tandblekning "som verkar vara riktigt hett". (Klicka inte på den förstås.)

Fult!
Fy!
Skäms!

Selma skulle inte bara visa tänderna om hon fick reda på det här, hon skulle bita de skamliga länkskurkarna i benen.

Väldigt korta noveller

2012-01-05T10:00:00.000+01:00

Att skriva kort är svårt, som jag konstaterade igår. Och noveller i all ära, men hur får man in en början, en mitten och ett slut på bara sex bokstäver? Det får man oftast inte. Men det har gjorts en del tappra försök. Förra året bad tidningen Wired ett antal science fiction- och fantasyförfattare att skriva varsin historia med bara sex ord. Resultatet blev blandat: det finns många bra inledningsmeningar bland bidragen, men få hela historier. Men här är de.Very Short Stories. Några är lysande, och de går fort att läsa!

Här är mina egna försök, inskickade som bidrag till en tävling som SF-bokhandeln hade i våras:

Lånad från Omegaro/DeviantArt

"Dag åtta förvandlades Gud till en pumpa."

"Bakvänd helt historien blev tidsmaskinen efter."

"Rymdgrisarna visade sig vara ganska ofarliga."

"När vi vaknade hade vi vingar."

"Hon öppnade locket. Mörkret vällde ut."

"Utomjordingarna kom som brev på posten."

Noveller (Fagerholm, Malmgren, Wadensjö med flera)

2012-01-04T12:21:00.001+01:00

Författare som lyckas skriva bra noveller har min största respekt och beundran. Det är inte lättare att skriva kort än långt! Men formatet är perfekt, man hinner läsa en hel historia före frukost (om man har sovmorgon iallafall). Igår läste jag tre stycken – eller två och en halv egentligen, jag orkade inte läsa klart en av dem fast den var så kort. Vi ska prata om dem på nästa Breakfast Book Club-frukost och jag ska recensera dem strax, men först några novellfavoriter som man kan läsa online:

• All Summer in a Day av Ray Bradbury Tänk att missa den enda soliga dagen – någonsin.

• The Last Question av Isaac Asimov Det kan ta tid att få svar på svåra frågor. Lite för lång tid.

• Parson's Pleasure av Roald Dahl Det är fult att ljuga!

• The Kugelmass Episode av Woody Allen Se upp med vad du önskar dig, det kan bli sant.

• The nose av Nikolaj Gogol En näsa ger sig av på egen hand. Rysk samhällssatir.

• Man From the South av Roald Dahl Slå aldrig vad med en man i Panamahatt.

• The Ones Who Walk Away From Omelas av Ursula K. Le Guin Är det värt att offra ett barn för ett helt samhälles lycka?

• The Secret Life of Walter Mitty av James Thurber Historien om en drömmare.

• A Sound of Thunder av Ray Bradbury LÄS RELGERNA NOGRANT

• The tell-tale heart av Edgar Allen Poe Hör ni det där ljudet? Det där! Hör ni inte?

• The Celebrated Jumping Frog of Calaveras County av Mark Twain Snicksnack, fusk och grodor.

• For Esmé with Love and Squalor av J D Salinger Kärlek och misär.

• Dödskallen av Selma Lagerlöf Ibland krävs det en döskalle för att kärleken ska vinna.

• Metamorphosis av Franz Kafka Klassikern av alla klassiker. "När Gregor Samsa vaknade en morgon ur sina oroliga drömmar fann han sig liggande i sängen förvandlad till en jättelik insekt".

Här finns fler bra noveller: The 50 Best Short Stories of All Time
Uppdatering: På fråga/svar-sidan Quora finns en lång lista med tips på bra noveller, de flesta på engelska.

Nu de tre frukost-novellerna!

• Arielles första kärlek av Monika Fagerholm (Novellix) Det är mycket sällan jag inte läser ut böcker om jag har lyckats ta mig igenom de första 20 sidorna. Nu är det här en väldigt liten bok, så när jag hade kommit till sidan 23 hade jag redan läst mer än hälften. Men där tog det stopp. Det var det första jag har läst av Monika Fagerholm, och jag har förstått att hon är en populär författare. Men det var inget för mig. Språket kändes styltigt och pretentiöst, intrigen obegriplig. Det var många personer inblandade, men ingen som tog form på riktigt. Minnet av den är som minnet av en film som har stått på utan ljud, på en tv i ett avlägset hörn av rummet: en historia som aldrig blev tydlig.

• Sumpen av Veronika Malmgren (Mix förlag) Varför är det svårare att skriva en bra novell än en bra roman? För att man ska få in en lika meningsfull handling, personteckning och känsla på bara en bråkdel av utrymmet. Veronika Malmgren lyckas med två av tre i sin historia om en ung kvinnas vardag. Men meningen med handlingen går mig förbi. Det känns som det hade behövts ytterligare några kapitel för att nå fram till den.

• Snö av Måns Wadensjö (Myrios novellförlag) Snö var min favorit av de tre novellerna, och inte bara för att jag längtar efter kalla flingor just nu. Den har en fin (om än kylig) känsla och ett ömsint språk. Den är mer än ett ögonblick, den är en historia berättad från början till slut. Ändå kan jag inte direkt rekommendera den eftersom temat inte berörde mig särskilt mycket (mer än att det var roligt att den utspelade sig i mina kvarter). Däremot ser jag fram mot att läsa Måns Wadensjös doku-roman från förlossningsavdelningen på Danderyds sjukhus. Det är inte otroligt att jag blir arg när jag läser den, hemfödare som jag är. Men jag gillar hans sätt att skriva och ämnet intresserar mig.

Nedräkning till jul

2011-12-17T23:58:00.000+01:00

12 semesterdagar har jag framför mig nu, plus helger, det ska bli så himla himla skönt! Jag ska läsa alla böcker i olästa-högen (se nedan), promenera i snön som kommer att vräka ner från och med i morgon (se nedan), lära mig att spela go, skriva varje dag, svara på obesvarade brev, hasa omkring i tofflor.

11 av mina gamla bloggar låg på Blogsome, som för några veckor sedan skickade ett mail om att de skulle lägga ner verksamheten och att man hade tio dagar på sig att backa upp sina grejer. Gissa hur kul det var att försöka hinna med samtidigt som jag jobbade? Jag hann, fast det var på håret. Till och med Julias gamla Julblogg blev räddad, hurra!

10 gånger har jag sprungit upp och ner till tvättstugan idag. I morgon ska jag sortera en miljon strumpor.

9 pepparkakor till, sen får det vara bra.

8 olästa eller halvlästa böcker i olästa-högen: Bob Hansson – Vips så blev det liv, Åsa Andersson Strollo – Hoppas, Frances Hodgson Burnett – A Lady of Quality, August Lindberg – De första teaterminnena, Terry Pratchett – Eric, Doris Lessing – Shikasta, Margaret Atwood – A Handmaidens Tale, Margareta Strömstedt – Natten innan de hängde Ruth Ellis.

7 dagar kvar till jul, och varje dag ska jag lyssna på den bästa jullåten någonsin med Tomte-Bob:

6 konsonanter och ett Ö gör Anna till en ledsen wordfeudare

5 timmars dans på julfesten i torsdags känns fortfarande i fotsulorna.

4 julklappar på min önskelista: en kakburk, en bok, ett vapen och fred på jorden.

3 förfrågningar varje dag från Couchsurfare, tackar just nu nej till alla på grund av att Irlandsdottern med pojkvän kommer hem snart (se nedan!) och gör huset fullt. Bli Couchsurfare du också! Det behövs!

2 minuter kvar tills midnatt då och då kommer ÄNKLIEN facit till Lottens julkalender, detta tortyrliknande redskap och ljuva pina, denna honungsfälla man vandrar rakt in i med öppna ögon varje december.

1 dag kvar tills Irlandsdottern kommer hem! Är mycket lycklig, men också orolig för att det inte ska börja snöa innan hon kommer. Hon har särskilt beställt snö.

Är det modigt att ropa slagord? – forts

2011-12-11T15:48:00.000+01:00

Fortsättning från tidigare.

Jag skrev att jag tyckte att det var viktigt att visa motstånd. Det finns de som inte håller med, som menar att man måste tiga ihjäl rasister, nazister och andra odemokrater. Vi hade en lång och viktig diskussion om det hemma efter protestmarschen.

Jag tänker så här: För det första kan man inte tiga ihjäl problem. Det har aldrig fungerat, kommer aldrig att fungera. Å andra sidan kan man inte heller slå, skrämma eller hota ihjäl problem heller. Det finns inte ett enda bevis på att det fungerar. Ju mer man marginaliserar människor, ju mer man demoniserar människor, ju större tryck man utövar på grupper, desto hårdare sluter de sig samman. Desto hårdare blir de. Mer bittra, mer övertygade om sin sak.

Det enda sättet som faktiskt fungerar är att möta människor med respekt. Lyssna på dem. Diskutera med dem. Det är det svåraste sättet, det som ställer störst krav på oss. Mycket svårare än att låta adrenalinet flöda. Oändligt mycket svårare än att titta åt andra hållet och tiga.

Jag var på konferens i Paris i somras, med människor som fallit offer för terrorism. Antingen hade de själva eller deras nära anhöriga blivit drabbade på något sätt: kidnappade, misshandlade, våldtagna eller dödade. Av alla dessa människor var det bara en av de jag pratade med som trodde på respektfull konfrontation. Hon var också den enda som inte såg sig själv bara som ett offer. Alla andra hade bara en lösning på problemet med terrorism: terrorisera dem tillbaka. Krig mot kriget, våld mot våldet, hat mot hatet.

Den här kvinnan hade varit på en annan konferens i Dublin tidigare i år. Där hade arrangörerna bjudit in både offer och förövare, nästan bara förövare. Fast nu var de ex-förövare. Före detta nazister, före detta terrorister, före detta maffiamedlemmar, för detta gängledare. (Jag ska berätta mer om den konferensen en annan gång.) Arrangörerna trodde nämligen att det bara finns ett sätt att stoppa terror: genom att förstå hur den fungerar. När slår tanken om terror rot i en terrorists huvud? Var kommer den ifrån? Varför stannar den kvar? Var går gränsen mellan någon som bara tänker tankarna, och någon som utför själva dådet? Hur blir man en Breivik?

Och för att förstå det måste man fråga, respektfullt. vara beredd att lyssna, försöka förstå. Våga argumentera, våga ta ställning, vara tydlig, visa på alternativ. Detta var gemensamt för alla ex-våldsverkare på konferensen i Dublin: de hade mött respektfullt motstånd. Våld hade inte förändrat dem, inte heller förakt. Bara någon som hade förmått förändra deras sätt att tänka, genom att först lyssna.

Därför är jag inte särskilt stolt över mig själv för att jag stod på Riddarholmen och skrek slagord. Vissa tycker att det var modigt, men det var inte så väldigt modigt faktiskt. Jag hade läst de främlingsfientligas manifest innan – jag tycker att du ska läsa det också, det kan tyckas ynkligt och motsägelsefullt men det är viktigt att förstå vad de är rädda för och varför. Bara då kan man ta en diskussion, förklara missförstånd, visa på samband, vidga vyerna. Ännu svårare är att ge dem rätt på vissa punkter. Men även det måste man, för att kunna gå vidare. Vårt demokratiska samhälle är inte perfekt, långt därifrån. Det måste vi erkänna för att kunna laga det som är trasigt, inte bara lappa över.

Diskussionen vi hade i går kväll rörde också motdemonstranterna. Åsa Linderborg skriver i Aftonbladet att det bara var vänsterfolk som gick igår, så var det ju alltså inte. Men visst var de flesta vänster och många extremvänster. Det finns många inom den gruppen som är lika rädda som de främlingsfientliga, lika övertygade om att våld och hot är det enda som hjälper. Ett tag när vi gick i demonstrationståget kände jag det som om vi var omgivna av stora arga vakthundar. Man är glad att man har dem, men man vill inte försöka klappa dem. Och de är mer en del av problemet än av lösningen.

Jag tror att vi väljer att tiga eller skrika slagord för att det är de två lättaste utvägarna. Vi följer minsta motståndets lag, gömmer oss eller låter adrenalinet pumpa. Vad vi borde göra är att ta debatten, varje dag. Slå upp alla dörrar och fönster, bjuda in, gå in, lysa upp. Läsa, försöka förstå. Våga oss in i deras mörka hjärnor, lysa med ficklampa, fråga, lyssna, svara, stå på oss. Det borde vi göra varje dag. Det är jobbigt. Det är skrämmande. Det tar tid och energi.

Om vi inte gör det låter vi små Breivikar och Abdulwahaber växa upp i sitt ensamma mörker. I tron att de enda som svarar – dårarna på Flashback och liknande forum – är de som är i majoritet, de som vet hur det ligger till.

Vi måste var och en ta vårt ansvar. Vi måste var och en läsa manifesten, kanske inte alla 1500 sidor med svammel men vi måste ha en uppfattning. Vi har inte tid att inte orka. Vi har inte tid att titta på tv-såpor sju dagar i veckan. Vi behöver inte vara rädda för galna och rädda tankar. Vi måste låta de galna och rädda tala, med eller utan knätofsar. En äldre man sa argt till mig igår att det skandal att Salempersonerna skulle tillåtas demonstrera utanför Slottet. Tvärtom, tycker jag. Låt dem tala där alla hör, där alla kan vara med i debatten. Det bästa skulle vara om kungen hade mod att gå ut på sin balkong och lyssna, och svara. Skolorna måste lägga mycket mera tid på diskussion och debatt om vad som är rätt och fel. Journalisterna har ett enormt stort ansvar. Alla journalister borde ägna all sin tid åt att belysa, förklara och sammanfatta.

Det borde stå en liten talarlåda i varje gathörn. Det vore en början på vägen till riktig demokrati.

Är det modigt att ropa slagord?

2011-12-11T15:31:00.000+01:00

Igår vaknade jag av motorvrål, polissirener och en fruktansvärd smäll nere på gatan. Jag skyndade mig ut på balkongen och såg ett rykande, brinnande bilvrak nere på gatan, och en polisbil som hade stannat en bit bort.

Snart var fler poliser, ambulans och brandkår på plats. När man såg hur kvaddad bilen var är det svårt att tro att föraren överlevde. En märklig och sorglig början på en dag.

Efter frukost skrev jag på Stockholmsbloggen att det skulle bli motdemonstrationer till Salemmarschen i Stockholm, och jag uppmanade andra att komma dit.

Min tanke var att den högervåg som sköljer över världen just nu inte får komma utan motstånd från oss. När jag var ung tyckte jag alltid att det var så märkligt hur nazismen kunde få fäste i länder som Tyskland och Sverige. Min morbror var övertygad nazist på 30- och 40-talet, även min fina morfar beundrade nazisterna före andra världskriget. Jag är övertygad om att många förändringar kan ske överraskande snabbt om man inte protesterar högt och tydligt hela tiden. Vi tror att vi är trygga i Sverige idag, att såna galenskaper som nazismen och fascismen aldrig kan hända igen, inte här och nu. Men häromdagen hade någon krossat fönstren på Forum för Levande Historia i Gamla Stan och skrivt "judesvin" på fönsterrutan. Vi kan inte rycka på axlarna åt sånt, då har vi oss själva att skylla om det går åt helvete.

I Tyskland hämtade de först kommunisterna, och jag protesterade inte, för jag var inte kommunist;
Sedan hämtade de de fackanslutna, och jag protesterade inte, för jag var inte fackansluten;
Sedan hämtade de judarna, och jag protesterade inte, för jag var inte jude;
Sedan hämtade de mig, och då fanns ingen kvar som protesterade.
Martin Niemöller

Jag gick tillsammans med några i min familj ner till Kungsträdgården. Vi kom just när tåget började gå och hoppade in där det fanns plats. Det råkade bli bland svarta fanor och många maskerade, man kunde känna lukten av testosteron och adrenalin. Men allt gick lugnt till, vi kom fram till Raoul Wallenbergs plats och där slutade demonstrationen, men många fortsatte därifrån till Mynttorget. En del ville kanske slåss, många ville bara föra oväsen eller på andra sätt visa sin motvilja mot de främlingsfientligas budskap. Polisen hade spärrat av nästan överallt och vi fortsatte upp till Slottet och tillbaka ner till Munkbron. Vi ett tillfälle hamnade vi en tät och ganska skärrad folkmassa som kastade lysraketer och som motades in mot Gamla Stan av hästar och polisbilar.

Men till slut stod vi ute på Riddarholmen. Vi visste att Salemmarschen skulle återvända dit, efter sin manifestation. Där skulle vi få en chans att visa vårt motstånd. Vi frös något fruktansvärt men ville absolut inte missa möjligheten att få se de främlingsfientliga med egna ögon, få tala om för dem vad vi tyckte om deras marsch.

När de kom med sina facklor var det bara vi och två till, en spinkig kille och en pytteliten tjej i 20-årsåldern, ur motdemonstrationen där. De andra motdemonstranterna, några hundra stycken, hade motats bort av polisen och stod på andra sidan vattnet.

Jag vet inte varför just vi fick vara kvar på Riddarholmen, vi hade stått där i säkert en timme och sett poliserna spärra av bron. Det var kanske fem uniformerade och några civilpoliser mellan oss och de cirka två-trehundra i Salemmarschen. Vi ropade så högt vi kunde: "Inga rasister på våra gator!" De tittade ilsket på oss. Den spinkiga killen ropade "Ni borde skämmas! Vad vill ni egentligen! Förklara er! Vad vill ni åstadkomma?". En stor muskulös svartklädd Salemperson reagerade våldsamt och kom springande emot oss medan han skrek "Kom hit din lilla jävla vegan, kom hit bara". "Inga rasister på våra gator!" skrek vi. "Minns Utöya!"

Flera av dem ställde sig och fotograferade oss, de var själva maskerade men vi hade inte dolt våra ansikten. Ytterligare några av dem kom gående mot oss, några framifrån och några från bakom kyrkan. Polisen motade tillbaka dem men det var helt klart att de var så många fler, varken vi eller poliserna hade haft en chans om de hela gruppen hade vänt sig mot oss. Det fanns ingenstans att ta vägen heller, det var avspärrat både mot Centralbron och Riddarholmsbron. "Vi kommer att få så mycket spö" sa den spinkiga killen dystert. I samma ögonblick kom en polis fram och sa att de inte kunde skydda oss, att vi måste därifrån. De eskorterade oss snabbt och ganska omilt förbi avspärrningarna till andra sidan bron.

På väg hem såg vi hur många ur båda demonstrationerna sprang ner i tunnelbanan. Vi var för uppjagade, trötta och frusna för att orka fortsätta. Vi gick hem och åt middag, och där tog diskussionen vid. Hade vi gjort rätt eller fel?

Fortsättning följer strax.

Att orka höja rösten

2011-11-20T16:23:00.000+01:00

Jag grät i morse när jag läste Kristian Petris berättelse om sin pappas sista dagar i äldrevården. Precis som jag grät av ilska och sorg när jag läste Jonas Gardells krönika Vad väger en kissblöja?, och Inger Edelfeldts text om vårdvalsen. För att det kan vara precis så illa när man har en gammal och sjuk förälder. För att det kan vara ännu värre.

Sen tänkte jag på något annat. På hur mycket jag bråkade och höll på, för att min mamma skulle få rimligt god vård. För att hon skulle få komma bort från Tanto servicehus till Ersta till exempel. För att hon skulle få stanna kvar på sjukhuset några dagar till när hon knappt var kontaktbar efter sin operation. För att sjuksköterskan på Tanto inte skulle glömma att ge henne medicinerna. För att de skulle se till att inte liggsåret blev värre så att hon måste amputera andra benet också. Och så vidare och så vidare. Jag ringde, tjatade, skällde, pratade högt och argt med läkare i sjukhuskorridoren, skrev och överklagade, lämnade meddelanden, gick på möten, var besvärlig.

Och varje gång tänkte jag på alla som inte vågar bråka. Alla som är för väluppfostrade, eller som är rädda för att det ska bli värre för deras anhöriga om de ställer krav. Jag var också rädd för det, men jag kände inte att jag hade något val. Dessutom är jag van att vara envis och ifrågasätta. Jag vet att det nästan alltid är rätt, fast det kan vara obehagligt.

Det finns de som engagerar sig mycket mer än jag gjorde, som vågar vara ännu tuffare Men de allra flesta gör inte det, de bara hoppas att det ska finnas nån rättvisa, att det ska bli bra till slut.

Och så blir det inte det.

Vi måste hjälpa varandra att bråka!

Big on Östermalm

2011-11-19T23:52:00.000+01:00

Som ni märker kommer det en strid ström av tankar nu efter veckor av bloggtorka. Så går det när jag plötsligt får en lördagkväll framför datorn med bara mig själv i rummet, ingen som tillrättavisar mig eller karaktärsdanar mig för fem öre. Haha! Nu ska jag ta tillfället i akt att modeblogga, det var länge sen.*

Häromdagen var jag på Östermalm och gick in i ett kontorshus. Iförd min visserligen vackra men mycket hippieaktiga vinterjacka från Indiska och med min rosa väska slängd över axeln. Då mötte jag en dam på väg ut, en snygg och riktig dam i pälskrage, slät hy och stort silverblont hår.
– Vilken härlig väska! utbrast hon på klingande östermalmska. – Man blir verkligen glad när man ser den!

Här är underverket. Jag har alltid trott att det var en gammal finsk Marimekko-väska men nu när jag tittar på etiketten står det Torben Ørskov & Co, så det är nån gammal dansk historia alltså.

Så nu vet ni hur man gör succé på Humlegårdsgatan.

* närmare bestämt hösten 2008

Hippocleides cares not!

2011-11-19T23:20:00.000+01:00

Ibland känner jag att jag aldrig vill skriva ett ord till, eftersom det aldrig kan bli lika bra som det Herodotus skrev. (Det är inte jätteofta, och det brukar gå över ganska snabbt.)

Heodotus och Sean Connerys hatt
möttes i en tidsmaskin och
blev genast djupt fästa vid varandra

Herodotus levde i Sydeuropa på 400-talet före vår tideräkning. Han var en grekisk historieskrivare som reste mycket. Enligt Wikipedia kallade Cicero honom för "historieskrivningens fader". Hur som helst kunde han skriva roligt och underbart. Följande text, ur "Herodotus historia" (förlåt att jag inte lyckas översätta den från engelska), handlar om Cleisthenes som vill gifta bort sin dotter, och friaren Hippocleides som kommer på att han älskar att dansa och sprattla med benen mer än han älskar Cleisthenes dotter. Och varför inte? Det är roligt att sprattla! Hippocleides bryr sig inte!

6.129: Then when the appointed day came for the marriage banquet and for Cleisthenes himself to declare whom he selected from the whole number [of suitors for his daughter], Cleisthenes sacrificed a hundred oxen and feasted both the wooers themselves and all the people of Sikyon; and when the dinner was over, the wooers began to vie with one another both in music and in speeches for the entertainment of the company; and as the drinking went forward and Hippocleides was very much holding the attention of the others, he bade the flute-player play for him a dance-measure; and when the flute-player did so, he danced: and it so befell that he pleased himself in his dancing, but Cleisthenes looked on at the whole matter with suspicion. Then Hippocleides after a certain time bade on bring in a table; and when the table came in, first he danced upon it Laconian figures, and then also Attic, and thirdly he planted his head upon the table and gesticulated with his legs. Cleisthenes meanwhile, when he was dancing the first and the second time, though he abhorred the thought that Hippocleides should now become his son-in-law, because of his dancing and his shamelessness, yet restrained himself, not desiring to break out in anger against him; but when he saw that he thus gesticulated with his legs, he was no longer able to restrain himself, but said "You have danced away your marriage, however good your dancing, son of Tisander!" and Hippocleides answered "Hippocleides cares not!"

PÅSKEGT

2011-11-19T19:58:00.001+01:00

Fram tills för två veckor sen la jag patiens när jag behövde varva ner. Jag kan bara två patienser: Idioten och Sjuan. De la jag om och om igen tills jag var så nervarvad att jag fick bäras från bordet. Sen var det nån galning som lurade mig att börja spela Wordfeud (jag själv). Så nu gör jag det istället för att lägga patiens. Och nu börjar det bli kul, när jag inte förlorar varenda match längre.

Men häromdagen satt jag och väntade på att nån av mina tio vänner skulle lägga nån gång och blev otålig. Så jag klickade på Play with random opponent, och efter en kort stund blinkade det till "Berra_67 wants to play". (Han hette inte Berra, men nästan.) Det var ju kul tänkte jag och väntade på att han skulle börja lägga. Väntade och väntade. Efter en timme kom hans första drag, men han hade inte lagt några bokstäver. Istället hade han skrivit på chatten: "Vad snygg du är!" "Eeehh jaha, väldigt vänligt men kan vi spela istället" tänkte jag, fast jag svarade ingenting, bara väntade ett tag till och till slut började han lägga, hans första ord var FLOCK och då la jag KALLT och han la AS. Men sen flög fan i Wordfeud, det var som förbannat vilka bokstäver jag fick. Först LIBIDOS. Precis så! Och jag kunde få 60 poäng för LIBIDO för det var på rutor för både dubbla och trippla ordpoäng! Jag tvekade länge om jag skulle lägga det för det kändes som det kunde misstolkas. Men hallå, liksom. Skulle jag lägga SOLID och få bara 16 poäng för att inte verka lättfotad? Nej tack, det är faktiskt Alfapet vi spelar här, inte Catch. Sen bara fortsatte eländet. Jag fick rådbråka min hjärna för att hitta mindre slippriga kombinationer av KÅTEPSG, ÄRSEXIV, RGGARMM, BAKENT och så vidare. Ytterst pinsamt.

Till slut gick jag ut på EGGAR och hoppades att det inte skulle verka uppmuntrande, men det verkade som om Berra hade lugnat sig för han skrev bara "Tack för en bra match" och sen inget mer.

Men det var ändå sista gången jag spelar med nån jag inte känner. Alldeles för ansträngande.

Lördagspredikan

2011-11-19T19:18:00.001+01:00

Fast jag måste förtydliga en sak, efter att ha gnällt lite i föregående inlägg om hur lite tid jag har. Jag är inte hundra procent effektiv. Jag jobbar inte hela tiden. Jag är inte sjukt upptagen varenda minut och jag stressar inte jättemycket och har inte en miljon bollar i luften. Iallafall försöker jag att inte göra det, eftersom det värsta jag kan tänka mig är att lämna efter mig en dödsruna med texten "Hon hade alltid en miljon bollar i luften och sen en dag pang bara tvärdog hon, det var väl himla synd". Jag vill gärna tänka på mig själv som en fokuserad, harmonisk, meditativ för att inte säga sävlig gammal ko. Som kommer att leva i hundrafemtio år och ha gott om tid de sista femtio åren att blogga, flickra, twittra, sortera gamla fotoalbum, städa, läsa, gå på intressanta föreläsningar, ta stärkande promenader och naturligtvis även sova åtta timmar per dygn. Allt har sin tid.

Fredag! Igen?

2011-11-19T17:30:00.001+01:00

De senaste veckorna har det blivit fredag igen, utan att jag har fattat hur, vecka efter vecka. Såhär:

– Va, är det fredag igen?
– Hallå, är det redan fredag?
– Men vaf... hur kan det vara fredag redan?

Veckorna har kort sagt slungat sig efter varandra, hack i häl eller vad nu veckor har längst ner. Det kan ju tyckas behagligt med bara en massa fredagar, men dessvärre har även fredagarna, lördagarna och söndagarna försvunnit med ett schlurp in i det svarta hål som heter november.

Därför har jag inte hunnit blogga (Hör och lär, SJ! Svarta hål ska det vara, inte att lokföraren har försovit sig) och därför har jag inte göra nånting eller läsa böcker eller tänka en vettig tanke.

Och nu är det redan lördag. Bara en sån sak.

En viktig algoritm

2011-10-25T16:58:00.000+02:00

Man borde räkna ut ungefär hur många böcker man man har kvar att läsa, alla de där som man borde ha läst men inte hunnit.

Sen lägger man till alla nya böcker som hinner komma ut under tiden, som man också måste läsa.

Sen räknar man ut hur många dagar det kommer att ta att läsa alla.

Så beräknar man hur många dagar man har kvar att leva. (Man får höfta, såklart. Det finns ju en formel för det också, med rökning och mors ålder och riskbeteende och sånt.)

Sen drar man antalet läsdagar från antalet levnadsdagar, och sen kollar man i sin kalender.

Sen går man till sin chef och säger: Ledsen, men nästa vecka på onsdag måste jag sluta jobba. Annars kommer jag aldrig att hinna läsa alla viktiga böcker. Ajöken!

Varför jag gillar Occupy-rörelsen

2011-10-16T13:13:00.000+02:00

Min äldsta son tipsade mig för en månad sen om Occupy Wall Street, en demonstration i New York som liknade de spanska och de israeliska protesterna tidigare i år. Han anmärkte på att medierna inte verkade uppmärksamma det, varken i Sverige eller i USA. Eftersom sonen är en klok människa och blev alltmer engagerad i Occupy-rörelsen blev jag också intresserad, men det har inte varit helt enkelt att sätta sig in i vad den står för. En artikel i Mother Jones (och kommentarerna till den) formulerade flera av mina frågetecken: Varför är det så (förhållandevis) få som har protesterat både på Wall Street och i Stockholm? Vilka är det som samlas, och vilka är budskapen? Vilka krav på förändring är det man ställer?

En sak som var förvirrande i början var att man talade om att den arabiska våren nu hade kommit till USA och Norden. Det verkade galet att jämföra de arabiska revolutionerna med de amerikanska och svenska, både vad gällde orsak och verkan. Men om man ser det mer som en inspirationskälla, en glödloppa som hoppar från den stora brasan i Mellanöstern och ligger och pyr ute i den torra svenska mossan, då är det lättare att förstå. Ett av de största problemen med den svenska kulturen är ju att vi har valt bekvämlighet framför förändring, just för att vi har råd att vara bekväma. Vi har inte den fattigdom och diktatur som till slut får egyptier, libyer, syrier och jemeniter att göra uppror, och det ska vi vara oerhört glada och tacksamma för. Men baksidan av det gyllene myntet är ruttet. Vi är för rädda om vår egen bekvämlighet för att våga ifrågasätta den, se var den kommer ifrån och vem som betalar den. Vi var ett fattigt folk för inte så länge sen, vi var statare och levde i armod, kyla och svält. Nu är det vi som är patronerna, nu kan vi ligga i soffan och äta chips och titta på dokusåpor. Det släpper vi inte i första taget.

Att rörelsen har lockat många olika deltagare är inte heller förvånande. Precis som när våldsverkarna utnyttjade de fredliga demonstrationerna i Rom är det en del förvirrade och aggressiva människor som utnyttjar dem här i Sverige och på andra håll. Det var den kanadensiska gruppen Adbusters som kallade till ockupationen av Wall Street och redan där blev det problem eftersom de har anklagats för att ha sänt ut antisemitiska budskap tidigare. Säkert var det en massa nazister som kände sig manade att vifta med sina små flaggor då, och att kalla alla bankirer för judar, som om vi fortfarande levde på medeltiden. Som om inte kristna, muslimer eller vilka religiösa stollar som helst kunde vara giriga eller galna.

Som i alla revolutionära rörelser finns det också människor som tror att våld är lösningen, eller som vill ta till våld för att få utlopp för sin känsla av besvikelse och utanförskap. När man tittar på kommentarerna på facebooksidan för Occupy Stockholm ser man också hur människor med olika politisk övertygelse anklagar varandra för att vara för hårda, för mjuka, för höger eller för vänster. Inget nytt under solen. Men heller ingen orsak att misströsta!

Jag ser Occupy-rörelsen i Sverige som något gott och hoppfullt, ett groddat frö till förändring. Vi har inte samma bakgrund som det arabiska, det spanska, det israeliska eller det amerikanska folket. Men vi har en viktig sak gemensamt: känslan av att allt inte står rätt till. Det kan inte vara riktigt att så få har så mycket, när vi är så många. Det kan inte vara rätt att jordens resurser används för att göra de redan rika ännu rikare. Det kan inte kallas välfärd när så många inte har råd att bo eller äta ordentligt. Det här handlar inte om enskilda individer, hemliga ordnar, ras eller religion. Det handlar om att vi lever i ett ekonomiskt system som bygger på girighet. Kapitalismen har spårat ur, och vi är många som har sett det skenande tåget komma utan att försöka stoppa det.

Vi har varit på väg åt fel håll för länge, som sömngångare på väg mot ett stup, hypnotiserade av guld och blinkande studiobelysning. Nu är det allt fler som vaknar och frågar sig: Är det så här det ska vara? Är det viktigare att samla på hög än att se till de svaga? Har vi glömt bort hur viktigt det är med gemenskap, i vår önskan att få vara individer? Hur livsviktigt det är att visa omtanke, solidaritet?

Jag slår upp Södermalmsnytt och läser ledaren: "Har vi blivit besatta av pengar?". Bra! På tiden! Jag cyklar ner på stan och ser att det står tält framför bankkontoret på Brunkebergstorg, att folk dansar och sjunger och påminner varandra om vad som är viktigt här i livet: att vi tar hand om varandra. Fantastiskt! Så vitt skilda personer som chefen för centralbanken i Kanada, författaren Margaret Atwood och debattören och språkvetaren Noam Chomsky tar till orda och stödjer Occupy-rörelsen. Äntligen!

Låt oss inte förvillas av de som anklagar Occupy-rörelsen för att vara luddig och oseriös. De som vill få unga människor som kanske trevande söker alternativ att framstå som dumma i huvudet och okunniga. Vi har haft den sköna nattmössan över ögonen så länge; det kan ta ta lite tid innan vi kan se klart och formulera problemen tydligt. Som Naomi Klein säger: "When so much is at stake, cynicism is a luxury we cannot afford".

Här finns mer intressant läsning och lyssning:

- Ekonomen Paul Krugman (på svenska) i Aftonbladet och (på engelska) i New York Times: "Jag tar betydligt mer anstöt av utsökt välskräddade plutokrater som behåller sina rikedomar tack vare statliga räddningsaktioner och jämrar sig över att president Obama sagt dumma saker om dem, än av åsynen av sluskiga ungdomar som kritiserar konsumismen."

- Den gamle franska revolutionären Stephane Hessel i Democracy Now: "It is proper for the young generation to listen to the very old ones who tell them, "We have been resisters at a time where there was fascism or Stalinism. You must find the things that you will not accept, that will outrage you. And these things, you must be able to fight against nonviolently, peacefully, but determinedly."

- Den slovenske filosofen Slavoj Zizek på Wall Street: "We are not dreamers, we are wakening from a dream that has become a nightmare".

Slutligen en bild från demonstrationen på Sergels torg igår. Särskilt den lilla skylten är ganska rolig.

Still Life With Woodpecker – Tom Robbins

2011-10-09T11:15:00.000+02:00

Tusen gånger har jag tänkt att jag ska skriva till min absoluta favoritförfattare Tom Robbins. Men hittills har det aldrig blivit av. Det som alltid stoppar mig är blyghet. Jag vet inte vad jag ska säga. Hur kan jag göra hans böcker rättvisa utan att orden faller platt? Hur ska man tilltala de finslipade formuleringarnas främste framförare? Vad skriver man till kungen av konsonanter, vokalernas välgörare, meningarnas och meningsfullhetens mästare, Allah av allitterationer? Denne man vars hjärna måste likna en karneval av fraktaler, en manisk malström av magiska drömmar? Denna gamla hippie vars tankar och visioner är mer kraftfulla än en atombomb i ett cocktailglas? Tänk er Tage Danielsson på syra, hög som ett hus, strömmande ur en oljelampa; där har ni Tom Robbins. Vad säger man? Finns det något annat än att slänga sig platt på marken och kyssa hans tår (förmodligen i ett par slitna och leriga sandaler)? Hur skulle jag kunna förklara vad hans böcker har betytt för mig, på ett sätt som inte låter som den svenske kocken i Mupparna?

Jag ger upp tanken på ett beundrarbrev – igen – och försöker istället beskriva mina tankar om Tom Robbins bok "Still Life With Woodpecker" som jag läste ut för några timmar sen.

Kort bakgrund: Tom Robbins är nästan helt okänd i Sverige, men har skrivit 10 böcker sedan 1971 (han är född på 30-talet, så om jag inte får tummen ur och skriver det där beundrarbrevet snart lär jag få vallfärda barfota till hans grav som den usla syndare jag är (det vore förvisso mer passande att vallfärda naken. men vi får se hur det blir med det.)). Hans mest kända bok är "Even Cowgirls Get the Blues" som filmades 1993 av Gus van Sant, med Uma Thurman i huvudrollen.

Jag fick låna boken "Jitterbug Perfume" av en pojkvän ~~1978~~ för många många år sen (det slår mig nu att jag helt har glömt att lämna tillbaka den, förlåt J!) och blev helt förtrollad. Jag var 16 ung och var tvungen att slå upp säkert tio ord på varje sida: hans engelska innehåller ord från ordklotets alla hörn och har ofta dubbelmening; man får ofta känslan av ekvilibrism på hög nivå, som när en clown snubblar fram i rasande tempo på en lina: man måste vara oerhört skicklig för att få det att verka så lätt. Sen läste jag den igen, och igen, ungefär vart femte år, fem gånger. Till slut var det någon som frågade om jag kunde rekommendera någon av hans andra böcker. Hans andra böcker? Det hade inte slagit mig att läsa dem. Tänk om de inte var lika bra? Tänk om de inte innehöll månen, rödbetor, ångande sex, geniala servitriser, indigo och evigt liv? Till sist tog jag mitt förnuft till fånga och läste "Even Cowgirls …" (som var sådär) och "Skinny Legs and All" (som är helt fantastisk) och nu då, "Still Life with Woodpecker", skriven 1980, fyra år före JP.

Den handlar om … Den handlar ooomm … oooohhm ahh ouummm … Den handlar om hur man får kärleken att stanna. Och om hur man överlever inuti en pyramid när den sprängs (i ett cigarettpaket). Den innehåller några praktiska, enkla recept på hemgjorda bomber. Den handlar om preventivmedel, om slipprigt sex mellan rödhåriga, om månens inflytande på revolutionen och om laglöshetens nödvändighet. Det är en kärlekshistoria och ett halsbrytande äventyr, som vanligt när Robbins fattar pennan (eller i det här fallet sin elektriska skrivmaskin). Huvudpersonen är, som ofta, en kvinna, och ibland är det svårt att tro att Robbins är en man.

"Still Life with Woodpecker" var inte lika bra som "Jitterbug Perfume", nästan lika bra som "Skinny Legs and All" och alldeles, alldeles underbar.

Engelska Wikipedia har följande att säga om Tom Robbins: His bestselling novels are often wildly poetic stories with a strong social and philosophical undercurrent, an irreverent bent, and scenes extrapolated from carefully researched bizarre facts.

Och om du inte är på väg hals över huvud i detta nu för att låna eller köpa hans böcker så vet jag inte vad mer jag kan säga.

(Den här recensionen publicerades på Breakfast Book Club tidigare i veckan, tillsammans med två andra. Här får de varsin post!)

PS – Björn af Kleen

2011-10-09T11:10:00.000+02:00

När jag hade läst ut "Jorden de ärvde" av Björn af Kleen var jag full av entusiasm och tjatade på alla människor att de skulle läsa den. Den var intelligent, avslöjande och rolig. Fräckheten med vilken den unge journalisten/författaren tog sig in i adelns innersta rum var beundransvärd. Samtidigt fanns det inget fräckt eller triumferande i rapporterna därifrån, bara exakta iakttagelser, fakta som talade för sig själva.

Dessutom kände jag mig personligen berörd av boken. Björn af Kleen har gjort sin reportageresa med sitt eget liv i bagaget, med sitt af-namn och sin uppväxt som helt vanlig dalmas. Han skriver om hur det känns att höra till och samtidigt inte. Att ha fått allting rätt utom färgen på strumporna, och bli nobbad därför. Jag vek många hörn i den boken och gjorde utropstecken i marginalerna.

Hans andra bok, PS; är inte samma aha-upplevelse. Det är en samling texter av ganska olika slag. Dels är det uppföljningen av "Jorden de ärvde", berättelsen om hur en av de adelsmän som intervjuades bestämmer dig för att stämma både författaren och förlaget. Dels är det många redan tidigare publicerade texter, krönikor, intervjuer och reportage. Till sist en hittills opublicerad text, ett reportage från inspelningen av dokusåpan "Paradise Hotel".

Jag får en känsla av att förlaget har velat göra det mesta möjliga av uppståndelsen kring "Jorden de ärvde" och samtidigt visa på bredden i Björn af Kleens författarskap. Ett PS till den första boken helt enkelt. Och jag tycker att det är gott så. Allt är inte lika bra eller spännande, men som helhet är det roligt att läsa. Björn af Kleen har en lågmäld men envis ton, han gräver som en liten mullvad och hittar små glänsande saker i varenda jordhög. Särskilt roligt är det att läsa intervjuerna med folk som verkar ha lite större ego än de har täckning för. En kritiker kallar Björn af Kleens humor för “milt överseende”. Jag tycker snarare att den är retsam – men finkänslig, som mullvadens morrhår.

(Den här recensionen publicerades på Breakfast Book Club tidigare i veckan, tillsammans med två andra. Här får de varsin post!)

Fågeln som vrider upp världen – Haruki Murakami

2011-10-08T19:07:00.000+02:00

Någon (vi kan kalla henne X) sa till mig att Haruki Murakami skriver science fiction, och att Kafka on the shore var en väldigt bra bok. När jag läst den sa jag till en annan person (vi kan kalla henne Y) att jag inte riktigt fattade grejen, och att det var mer som manga än som sf.
Y höll med, men sa att Fågeln som vrider upp världen var mycket bättre, och mer science fiction. Nu har jag läst den, och sett filmen Norwegian Wood som är baserad på Murakamis bok med samma namn, och nu blir det inga fler Murakami för min del. Det är inte science fiction, och det är inte särskilt bra. Vad Murakami skriver, enligt min uppfattning, är en slags magisk realism med mycket sex. Gärna beskrivet med överraskande och opåkallat grovt språk. Populärkultur i ordets sämre bemärkelse.

Intrigen i Fågeln som vrider upp världen beskrivs så här av förlaget: "Toru Okadas katt har försvunnit. Kort därefter försvinner även hans fru. Samtidigt börjar han få en rad anonyma sexsamtal på telefon, han blir kompis med en morbid med gladlynt grannflicka, träffar en kvinna som är uppkallad efter en ö i Medelhavet och lär känna en åldrad löjtnant från andra världskriget. Efter en tid har Okadas ordnade Tokyo-tillvaro bytts mot total förvirring. För att återfå kontroll över situationen börjar han tillbringa alltmer av sin tid i en torrlagd brunn och det är tydligt att inget kommer att bli som det varit."

Fågeln som vrider upp världen är lång historia, på flera plan. Både på så sätt att det är en tjock bok (742 sidor) och att det är en långsökt intrig. Om jag hade orkat hålla reda på alla lösa ändar tror jag ändå inte att de hade visat sig sitta ihop i slutänden. Men framförallt är det en lång, omständlig historia som berättas fram mycket långsamt. Jag la ihop boken på sidan 639 och kunde sen inte förmå mig att öppna den igen på flera veckor. Eftersom jag verkligen gärna ville veta om herr Okada skulle få tillbaka sin fru igen så tvingade jag mig till att fortsätta. Jag kan inte säga att det var värt det.

En bloggare som är mycket förtjust i Murakami skriver uppskattande om Fågeln som vrider upp världen att "likt David Lynch´s bästa filmer, Mulholland Drive och Lost Highway, så fattar man egentligen inte vad man upplever". Jag gillade verkligen inte Mulholland Drive, och jag föredrar att förstå handlingen i en bok, så det kanske förklarar varför jag inte gillar Murakami. Men smaken är ju olika.

Det är som sagt många parallella historier som berättas i boken, och många kinesiska (japanska?) askar med intriger inuti intrigerna. Ett återkommande tema är den japanska ockupationen av det kinesiska Manchuriet före och under andra världskriget, en mardröm som fortfarande plågar både kineser och japaner. De bitarna är antagligen intressanta om man gillar att läsa krigsskildringar. Tyvärr går Murakami till överdrift även där. Som om det inte skulle räcka med att skildra krigets allmänna grymhet, brutalitet och sorg måste han väva in de mest perversa våldshandlingar, in i minsta sadistisk detalj. Jag är tvungen att läsa det med halvt hopknipna ögon, alternativt bläddra förbi. Jag har inget alls till övers för såna excesser i äckel, det är bara billiga poänger som inte gör historien ett dugg mer intressant om man inte är en sadist eller en understimulerad tolvårig pojke.

Nej, Murakami-san, det blir sayonara från mig. Adjö för alltid.

(Den här recensionen publicerades på Breakfast Book Club tidigare i veckan, tillsammans med två andra. Här får de varsin post!)

Hoppas barnen njuter lika mycket

2011-10-02T13:01:00.006+02:00

"Maria Sveland har erkänt att hon njuter av att ha sina barn varannan vecka och av att leva vuxenliv den andra veckan" skriver DN Söndag idag. Artikeln citerar Sveland ur boken Happy, happy "... dagdrömmar om mer egen tid, ett eget liv, tystnad, barn som lekte utan att störa. Nu hade jag plötsligt allt det där varannan vecka och njöt på ett helt annat sätt av barnens stök och ljusa röster som hela tiden ville prata och ställa frågor. Deras små kroppar som alltid tycks vilja vara exakt där jag är, något som kunde störa mig innan."

Jag har inte läst Happy, happy. Känner inte Maria Sveland och har inga synpunkter på hur hon lever sitt privata liv. Har inga åsikter om att folk tar ut skilsmässa. Har full förståelse för folk som är trötta på sina barn och upplever dem som klängiga.
Men blir så FÖRBANNAD på folk som måste säga det till alla de känner och alla andra. Jävla pinsamma självömkande MEDIAONANISTER. Har ni tänkt på att era barn kan LÄSA? Och TÄNKA?

Jag tyckte att min mamma var skitjobbig många gånger de sista åren. Hon var alkoholist och det förmörkade både hennes och mitt liv. Samtidigt var hon helt försvarslös och beroende av mig. Jag skulle aldrig ha drömt om att lämna ut henne till media och allmänheten. Jag har varit trött på min familj många gånger, men även om jag skulle ha önskat i mitt stilla sinne att de kunde dra åt pepparn skulle det inte falla mig in att skriva om det offentligt.

Sveland säger i intervjun att "Män kan sticka iväg på resor och jobba massor av timmar när de har småbarn utan att känna skuld, och ingen tycker nånting". Det är kvalificerat skitsnack. BARNEN TYCKER NÅNTING. Inte om skulden. Vem bryr sig om ifall idioter känner skuld. Man vill inte att ens pappa ska vara borta, punkt slut. Dessutom är det ju exakt det beteendet hos pappor som vi kvinnor har protesterat mot i åratal nu.

Och att pappor beter sig som självupptagna rövhål är väl ingen ursäkt för att mammor ska göra det.

Åter igen: jag kan inte ha några åsikter om hur folk jag inte känner väljer att leva sina liv. Men jag har ett tips till alla föräldrar som känner att de vill vara borta mer från sina barn, som tycker att barnen vill ha för mycket uppmärksamhet. Här är tipset: Ge dem mer uppmärksamhet. Var tillsammans med barnen mer. Var närvarande när du är med barnen. Det är det ENDA som hjälper. Barn blir bara ännu mer klängiga när de märker att man inte är där, inte vill vara där. Det är ett rop på hjälp. Besvara det så lugnar de sig och klarar sig själva igen.

Till sist en låt av Harry Chapin, till alla mammor och pappor som tror att barnen ska vänta snällt tills ni har tid och lust att vara tillsammans med dem igen.

.

Bokbloggat!

2011-09-24T16:33:00.007+02:00

Kort bara: har varit i Göteborg i fyra dagar, för jobb, Michel Odent och bokmässa. Roliga dagar! Bloggade och twittrade under bokmässan för Breakfast Book Club, bland annat om Bok- och Alkoholmässan - varför darrar författarna så på handen när de ska signera?

Anna på (o)äventyr i Paris

2011-09-17T16:22:00.003+02:00

- Var är din äventyrlighet, frågade sonen otåligt när jag tvekade redan vid första vägskälet på cykelturen och ville fråga kiosktanten om vägen. Bra fråga! Jag ser mig själv som väldigt äventyrlig (vilket inte kommer som någon överraskning för alla som vet att jag också ser mig som smal, redig och Modesty Blaise), men jag är liksom äventyrlig på mitt sätt. Om jag inte har målet i sikte frågar jag om vägen, går dit det pekas och när jag når pekpunkten frågar jag igen, tills jag kommer fram. Det kan vara nog så äventyrligt att fråga om vägen också. Man utsätter sig för prov på hörförståelse, gestikulering, tålamodsprövande kartvisning, missförstånd och ibland komplett galenskap. Ibland önskar jag att jag bara kunde traska på och gå vilse utan att behöva kommunicera med människor. Men jag är helt enkelt den frågande typen.

Vad jag verkligen borde förbättra är min bristande tillit till andras förmåga att hitta vägen. Om någon säger att de vet en genväg så borde jag inte ifrågasätta det utan bara snällt följa med. Även om ingen av oss har varit där förut och vi bara har läst på en karta som ser ut som en tioåring ritat den. Och fast kiosktanten säkert vet, eftersom hon bor där. Jag förstår att det är sårande att jag inte bara följer personen i fråga som just har sagt att de har koll, så från och med nu ska jag bara fråga lokalbefolkningen om vägen när jag är ensam. Och vad gör det om det visar sig i efterhand att genvägen var en senväg? Jag fick ju se roliga kor och en riktig salmbärsbuske.

Just nu sitter jag iallafall på flygplanet hem från Paris, det är ett SAS-plan som skuttar betänkligt i turbulensen över Holland men å andra sidan fick jag just en liten flaska champagne av flygvärdinnan som tack för att jag sa att mackan smakade konstigt. (Är mycket glad att jobbet inte skickar mig med RyanAir. Tror inte att de belönar klagomål med alkohol.) Det kan verka klent skryt att ha klarat sig tre dagar i Paris men det är så väldigt sällan jag reser ensam, jag har varit på många betydligt konstigare platser men då alltid i sällskap. Så jag har känt mig väldigt uppspelt och äventyrlig när jag helt på egen hand och väldigt knackig franska har klarat av bland annat

• ett bomblarm och påföljande evakuering från flygplatsen
• ett ytterst franskt konferensprogram där inga tider stämde
• en taxichaufför som körde till Rue Cambonne istället för Rue Cambronne och vägrade stänga av taxametern
• en artig men obönhörlig gendarm som inte ville låta mig snoka runt i Stadshuset
• samt det parisiska tunnelbanesystemet.

Var inte det ganska bra? Inte för Modesty Blaise kanske, men för mig. Jag är nöjd! Och nu ska jag försöka beskriva den helt fantastiska och oroande konferensen jag har varit på.

Lappsjuka

2011-08-30T10:37:00.001+02:00

Det här med att vara ensam! (Alltså jag menar jättejätteensam. Och när man väljer det själv. Inte när man är ensam mot min vilja, så var det när jag var liten och därför har jag som vuxen befolkat mitt liv till bristningsgränsen och är nästan aldrig ensam längre (utom i den bemärkelsen att vi alla är ensamma och ensamma ska möta Den Store Schackspelaren en dag), det är nästan alltid är någon i samma rum, eller rummet intill, som pratar eller ropar eller spelar musik eller stör, vilket jag är djupt tacksam för, så länge det varar.) Det händer saker med en. Man blir lite fnoskig helt enkelt.

Men kom till saken! hör jag er utbrista otåligt. Vadå "jättejätteensam"? Ja men jag förklarar ju nu! Jag har hyrt det här lilla huset (endast ett rum, 18 kvm) på Gotland i två veckor för att skriva klart ett manus. Min tanke var att få skriva ostört. Det kan inte hända om jag är hemma. Och här är det ingen som stör, det kan jag lova!

Huset ligger på en hed som vetter mot havet. Det finns hus runt omkring, men ingen bor i dem. Jo i ett hus bor en liten gubbe, men han verkar vara döv. Det finns INGEN som kan höra mig prata. Turisterna har åkt hem. Infödingarna sitter antagligen inne och kurar: när jag cyklade till affärn idag var hela byn helt öde. Inte en katt, inte en människa, inte en bil eller cykel. Tur att det var en expedit inne på Coop, annars hade jag trott att det hade varit ett atomkrig tidigare på dan som bara jag hade överlevt.

När solen går ner på kvällen blir det kolmörkt utanför mitt fönster. Svart. Beckmörkt, mörkt som tjära i en kolsäck nergrävd under en jordkällare mitt i natten. När jag har tänt min brasa på kvällen och lagt mig i sängen vill jag inte så gärna gå ut i kolbecksvartmörkret. (Ibland måste man! Om det inte ska hända en olycka!) Jag drar för gardinerna i det lilla huset, låser dörren och haspar den. Det är helt mot min instinkt, och jag hoppas att jag ska ha blivit så cool i slutet av de två veckorna att jag somnar även om dörren står öppen. Jag har till och med ett stearinljus tänt när jag somnar. Har jag inte haft sen jag var tonåring.

I och runt huset bor också tusen myror, hundra spindlar, två irriterande flugor, en liten ödla utan svans, en stor brunspräcklig hare och en katt med bjällra runt halsen. Varför jag nämner alla dessa kritter är för att de är de enda som jag har att prata med. Och det gör jag. Min yngsta dotter vill absolut inte att jag pratar med mig själv, hon säger att det är ett tidigt tecken på gaggighet, så i brist på min egen spirituella konversation talar jag med djuren. Det blir inte mycket till dialog. Jag tyckte att ödlan och jag hade nånting på gång, men så såg jag att den hade somnat medan jag pratade med den. Idag är det dessutom två dagar sen jag såg den sist. Jag är rädd att den har brunnit upp, eftersom jag nästan råkade kasta i den i brasan en kväll när den hade satt sig på ett vedträ (fast jag hade sagt åt den dagen innan att den inte skulle vara i vedtraven eftersom det är farligt!). Kanske den hade gått på myten om salamandern som äter eld. Kanske tyckte den att det var värt att pröva iallafall, för att vad som helst måste vara bättre än att äta levande flugor.

Det händer att det går förbi människor på den lilla vägen mellan huset och stranden, nu i lördags var det faktiskt ganska många som gick eller gåkäppade förbi. Jag är ännu inte så desperat så att jag sitter uppflugen på muren och hejdar främlingar. Men jag är verkligen pratsjuk! Häromdan cyklade jag till bastun, där i hettan satt två knäpptysta gotländska tanter och två tyska pratkvarnar. Jag hade alltså chansen, men istället låtsades jag vara Greta Garbo och stirrade bara tankfullt ut genom fönstret på det oändliga havet. Så illa däran är jag inte att jag måste lirka upp sammanbitna infödingar eller göra bort mig på låtsastyska! Sen åkte jag till kondiset och blev så uppiggad av att ägaren tilltalade mig vänligt ("Va får det låv att vare?") så jag berättade mitt livs historia för honom. Hans leende stelande vartefter kön bakom mig växte, men jag köpte två extra släta bullar som kompensation.

Idag har jag varit här en vecka. I morse när jag vaknade tänkte jag: Jag har varit här i en evighet. Det är en evighet tills jag ska åka hem.

Det är JÄTTENYTTIGT för mig att vara så här extremt vildmarksensam. Uppkopplingen fungerar högst en timme om dagen, så jag kan inte hålla på och twittra och facebooka och larva mig heller. (VI MÄRKER DET HÖRRÖ hör jag nu hur ni fnyser.) Jag skriver ungefär tusen gånger mer än vad jag skulle göra annars, så det är utmärkt. Manuset är inte klart än men jag tror det blir. Man måste leva väldigt minimalistiskt här och jag har redan skaffat en massa minimalistiska, vildmarksaktiga rutiner. Jag går som Clint Eastwood och plockar pinnar till brasan en stund varje dag. Diskar min pyttelilla disk med fjärran blick. Skriver en lapp med "juice, ägg" innan jag cyklar till affären, ifall jag skulle glömma. Ställer eldgaffeln vid sängen, ifall jag får oväntat besök. Känner mig oändligt gammal. Ett med havet. Och väldigt, väldigt pratsjuk.

Hej Du

2011-08-28T17:22:00.002+02:00

Hej mammi. Idag är det ett år sen din sista dag i det här livet.

Ett år och några timmar, sen vi vinkade adjö när jag lämnade ditt fina lilla rum på Ersta, du log och vinkade och jag kände mig så glad för att du var glad, i all din skruttighet var du lugn och glad och finurlig, du var Lull helt enkelt.

Ett år i kväll, sen de ringde från Ersta och sa att du hade somnat in för gott.
Ett år i morgon, sen vi satt hos dig, barnen och jag, och betraktade dig, konturerna av vad som varit du, ditt skröpliga käril. Ett käril utan fjäril. Begrundade vad du betytt för oss. Skickade med dig våra varmaste tankar.
Ett år i morgon, sen jag ringde barnens pappa för att berätta vad som hänt och fick framföra dödsbudet på komradio via polisen i Kiruna, i det kanske mest bisarra telefonsamtalet någonsin ("Lull dog igårkväll, kom", "Vad säger du? Du gråter så jag hör inte vad du säger, kom", "Lull dog igår, kom! Kom hem, kom!" och så vidare) som slutade med att till och med polisen höll på att börja gråta.
(Du skulle ha gillat min beskrivning av det, du älskade det absurda i tillvaron och lärde mig att älska det. Och det är väl inte helt fel att höra om hur sorgligt det blir när man inte är med längre, heller.)

Det råkar sig så idag, denna augustidag precis parallellt i kalendern med din sista dag på den här planeten, att jag sitter och läser dina brev. Jag sitter i en liten enslig stuga på en öde hed vid stranden och läser några av de hundratals brev du skrev till Sigrid, en av dina allra bästa och trognaste vänner. Sigrids stora brevsamling på flera tusentals brev ska skickas till ett universitet och därför fick jag låna med mig några av breven från dig, för att hinna läsa dem innan de blir forskningsmaterial. Det är kanske hundra sidor, oftast handskrivna på tunt prassligt papper, här och där ett maskinskrivet brevkort, några vykortsbuntar (du älskade att skicka fem-tio vykort åt gången och numrera dem, helst med oavslutade meningar på alla kort utom det sista).

Det är överraskande överraskande att läsa dina brev till Sicce. Jag visste ju att det var knepigt, ditt liv, men inte att det var så illa. Du kanske undanhöll mycket mer än jag trott från mig. (Men visst är det okej att jag läser om det nu? Det är ju inte som om du ville ha några hemligheter för mig, då skulle du ha gjort dig av med alla dina 63 dagböcker som nu ligger i en kartong i min källare: jag har inte hittat kraften eller tiden att börja läsa dem ännu. Det var nog snarare jag som inte ville, eller snarare orkade, höra om hur eländigt allting var. Jag var ditt enda barn, din enda familj, och jag orkade inte bära din börda också.)

Eller så passade du bara på att ösa ur dig i breven, kanske var ditt liv inte fullt så eländigt som man kan få för sig när man läser. I vilket fall räcker det och blir över. Du brottas med ensamheten, barndomsminnen, din vånda att vara en usel förälder, situationen på Kamratposten. Framförallt den förbannade ensamheten. Du nämner ofta alkoholen som en tröstare, mycket tidigare i ditt liv än jag trodde. Några få brev andas harmoni. Jag läser dem flera gånger.

Jag har alltid varit stolt över dig. Du var en sån fighter, du tog alltid strid för de svaga. Du brann för att ge barn bra, intressant och rolig information. Du ville ge barn kraft, mod, glädje. Verktyg att klara verkligheten med. Du kompromissade aldrig med det målet, aldrig för en sekund. Du var ofta i hård strid med ledningen, framförallt om deras krav på annonser i KP som du aldrig gick med på, men också om innehållet ("De vill bara ha gulliga hundar, gulliga barn, ingenting svårt eller politiskt"). Men du vek dig aldrig, gav aldrig upp. (Visst, du grät väldigt ofta och drack för att orka med. Men du gav faktiskt aldrig upp.)

När jag läser breven om dina (nästan 30) år på KP blir jag ännu stoltare, ännu mer imponerad. Vilket oerhört tungt lass du drog. Oftast tillsammans med de andra på redaktionen förstås. Men det jag fastnade för mest är ett brev från 1969. Dels beskriver du vilket helvete det är att vara heltidsarbetande ensamstående mamma till en förstaklassare. Jag började och slutade skolan på olika tider varje dag, och du fick verkligen stressa fruktansvärt för att klara av alla hämtningar och lämningar. Det fanns inget fritids, och du anställde hela tiden nya tjejer som skulle passa mig efter skolan, tjejer som du ibland inte kände att du kunde lita på. Min fröken i skolan var orolig för att jag inte hängde med på lektionerna och ville sätta mig i specialklass. Hemma var jag arg och ledsen jämt, tyckte du, vi bråkade ofta. Du tog alltid med dig jobb hem och hade aldrig tid med vuxet sällskap. På jobbet var det också kaos:

"De unga FNL:are jag anställde nyligen har bildat en ganska sträng front mot mig, de vill göra en sorts Vietnambulletin av Kamratposten, behandlar mig som representant för makten, pengarna och ägargruppen, ställer till uppträden om vi jobbar över 5 minuter – bokstavligen – och topprider mig med hot om fackföreningsbestämmelser."

Du skriver att de är revolutionärer och FNL-sympatisörer, och att det är ju förstås du med:

"Men det är inte det enda för mig som målsättning. Och jag inser i vilket fall att ungar inte en sekund skulle orka sej igenom den läskost dom vill proppa i dom."

Du insåg att barn inte kan tvångsmatas med politik, och du respekterade att det finns många barn som vill läsa om musik, böcker, film, kärlek, naturen och mycket annat. Du såg till att det alltid fanns serier i KP, långt innan serier ansågs lämplig läsning för barn. Du lät en sexrådgivare svara på barns frågor om sex, redan 1971, trots våldsamma protester från konservativa lärare, kristen press och andra stofiler. Du såg till att ungar fick plats att berätta om sina tankar och drömmar, och att de fick svara på varandras brev. Och i varje nummer skrev du ledarspalten Hej alla Du, alltid med kärlek och respekt för KP:s läsare. Mitt hjärta sväller av stolthet när jag tänker på det.

Ja, det var allt för idag. Det finns inte mycket jag vill säga till dig som jag inte redan har sagt (eller skrikit), alla våra bråk var förstås jobbiga men bra på det sättet att det inte blev något osagt kvar. Visst, du var en ganska knackig förälder, men du älskade mig reservationslöst och du ställde alltid upp för mig, på alla sätt du kunde. Jag försonades med din knackighet långt innan du vinkade adjö till mig den där dagen för ett år sedan.

Så jag säjer hej då på ett tag. Vi har inte satt ner ditt fina gravträd vid graven ännu, jag väntar fortfarande på samtal från kyrkogårdsförvaltningen, det skulle bli nån gång i september så vi ses väl då om du väljer att vara med en stund.

Jag hoppas att du har hamnat på nåt trevligt ställe nu, och att kepsen som vi begravde med dig fortfarande lockar till sig många karlar. (Och att karlarna på det nya stället förstår bättre att uppskatta dig bättre än de gjorde på det här usla haket.)

Alla i familjen hälsar!

Puss och kram, din Anna

Det finns inget viktigare

2011-07-25T10:30:00.001+02:00

Just när jag ska somna står min yngsta dotter i dörren. Jag ser bara hennes silhuett men jag känner hennes sorg och oro så starkt att jag går upp och kramar om henne. "Världen är en skör plats" säger jag till henne när vi står och håller om varandra i mörkret. "Men de allra flesta är goda. De allra flesta får växa upp och se sina barn bli bra människor som gör bra saker. Du kommer att göra bra saker."

Min yngsta dotter kan tänka sig in i det som hände på Utöya alltför väl. Hon är själv med i ett ungdomsförbund och har varit på sommarmöten. Vi vet båda två att det som hände de norska AUF-ungdomarna kommer inte att hända igen. Men hon är ändå rädd, och jag förstår henne.

Rapporterna från Norge är ohyggliga, man kan inte ta in det helt, det gör för ont.

Det är lätt att fastna i nyhetsflödet, titta på filmerna, läsa bloggarna, följa alla länkar. Det spekuleras vilt: Vem är han, monstret, den sinnessjuke mördaren, avskummet som släckte så många liv, som släckte hoppet för så många föräldrar, för alltid. Var han ensam eller på uppdrag av någon? Vad fick honom att begå detta vidriga brott?

Vi kommer kanske aldrig att få svar. I alla fall inget tillfredsställande svar. Ingen logik kan hjälpa oss att förstå varför just de här barnen och ungdomarna skulle bli offer för detta missfoster till människa. Och just det kommer att göra så ont, för det är få av oss här i vår norra del av världen som nöjer sig med karma som förklaring, som många föräldrar gör i andra länder. Deras sorg är lika djup som vår, men de slipper i alla fall plågan av att jaga efter en förklaring: varför just mitt barn?

Så nästa fråga är: Hur kan vi förhindra att det här händer igen?

Många har försökt svara. De flesta är överens med Jens Stoltenberg: mer öppenhet, inte mindre, är svaret. Kärlek, inte hat. Vi måste vara modiga nu, inte gömma oss bakom hårdare poliser, fler kameror, hårdare straff. Visst är det normalt att känna hämnd och hat mot den avskyvärde som sköt på Utöya, men när den känslan har gått över måste vi inse att den är roten till det onda. Hämnd kan aldrig ge oss tillbaka våra mördade barn, det får bara fler barn mördade. De som har odlat hat och hämnd, i politiska grupper och partier, på gator och torg, på Flashback och andra forum och bloggar; det är de som har odlat Anders Behring Breivik.

Vi måste göra tvärtom nu. Vi måste släppa ner garden, sänka axlarna, låta människor vara. Vi måste sluta slåss med varandra, tävla om vem som har rätt, vem som bestämmer. Vi måste börja lyssna på varandra och verkligen försöka höra. Visa respekt. Gamla för unga, unga för gamla. Män för kvinnor, kvinnor för män. Och så vidare. Vi måste dela varandras bördor. Ta oss tid att hjälpa, se den som är ensam och vilsen, fånga upp den som känner sig utanför.

Men även om vi lyckas förändra världen lite till det bättre, kan vi ändå inte skydda oss mot allt. Livet är en skör plats. Det vet redan John Hrons föräldrar, det vet folket i Åmsele och det vet familjerna till alla de som föll offer för John Ausonius och Mattias Flinck. Det vet alla de som förlorade någon i tsunamin, i discobranden, i en bilolycka, av en stroke. Det vet alla som förlorar sina barn i krig, i svält, i sjukdomar. Här i Sverige, i Norge, i vårt skyddade lilla hörn av jordklotet har vi nästan lyckats glömma bort det. Med få undantag drabbas vi sällan av det som andra måste stå ut med betydligt oftare.

Så den allra viktigaste frågan är: Hur kan vi leva när vi vet att världen är så skör? Och svaret även på den frågan är kärlek. På riktigt. Vi måste prioritera kärleken. Framför pengar. Framför makt.

Vi måste sluta kriga. Ta hem soldaterna, lägg ner försvaret.

Vi måste sluta köpa så mycket grejer. Inse att tid är så mycket viktigare än pengar. Vi behöver inte en massa saker, vi behöver varandra. Vi har inte tid att vara på jobbet tre fjärdedelar av vårt vakna liv, för att ha råd att handla mer. Våra barn, våra vänner, våra grannar är så mycket viktigare.

Vi har inte råd att leva i små slutna kärnfamiljer utan insyn. Nätverk är viktigare än någonsin nu. Vi måste prata med varandra, med folk runtomkring. Diskutera det vi tänker och gör. Lyssna med respekt. Störa varandra. Hålla varandra. Livet är för skört, och för kort, för något annat.

Men polisen kan väl ändå inte ljuga?

2011-07-22T09:29:00.000+02:00

Försöker få ihop detta med lögn och sanning. De senaste dagarnas skandalösa avslöjanden i News of the World-affären väcker tankar. Och folks reaktioner på att politiker och högt uppsatta polischefer blåljuger.

Det är klart att många blir besvikna och arga. För det är ju inte okej att ljuga. Det vet alla. Tilliten är det absolut viktigaste vi har för att det ska funka att leva ihop. Inte minst måste vi kunna lita på de som bestämmer och vaktar över oss. Så vi utgår från att det är sanningen som råder, vi bygger hela vår kultur på att folk inte ska ljuga när det gäller. Till exempel lägger vi ner massor av tid och energi på att lära våra barn att alltid tala sanning, eftersom barn i fritt tillstånd fantiserar. Och vi stiftar lagar som förbjuder oss att ljuga.

Ändå är det precis det vi gör! Just när det gäller! Nästan alla slirar på sanningen om de blir utsatta för tryck. Det är inte det minsta konstigt tycker jag, eftersom vi har skapat en kultur med väldigt snäva ramar och onaturliga villkor. Vi försöker leva som vi lär, istället för som vi egentligen är. Idealen, de ideal vi gärna vill leva efter och hur vi försöker framstå, stämmer inte överens med vilka vi egentligen är, och våra verkliga behov. Ofta hotar fasaden att rämna, och då ljuger vi.

Det påminner mig om en liknelse som Fredrik Lindström använder i en av sina föreläsningar (fast i det fallet handlar det inte om lögner och sanning, utan om att vi har byggt upp våra liv på förutsättningen att vi är förnuftiga, snarare än känslostyrda. Vilket är galenskap, eftersom vi i själva verket är extremt känslostyrda). Han liknar konstruktionen vid en undervattensstad, som vi har byggt fast vi egentligen inte kan hålla andan under vattnet längre än en minut i taget. Men vi envisas: Vi ska bo under vattnet. Vi kan hålla andan. Vi är inte så primitiva så att vi måste upp och kippa efter luft hela tiden.

Illustration från spelet Bioshock

Jag vet att det finns folk som aldrig ljuger, eller som verkligen försöker att aldrig ljuga. Möjligen har de aldrig blivit utsatta för den sortens press som får folk att ta till nödlögner. De kanske har inrättat sina liv så enkelt som möjligt, så att de aldrig hamnar i kläm.

Men det är inte bara de som blir förvånade, besvikna och arga när andra ljuger. Faktum är att nästan alla verkar glömma från en dag till en annan hur vanligt det är med lögner. (Va? Här i vår fina undervattensstad.)

Och ju högre uppsatta lögnarna är, desto större blir besvikelsen, så klart. För den som har så mycket makt och ansvar, den måste väl ha ett samvete vitt som snö? Inte kan väl kungen ljuga? Eller höga polischefer? Präster är ju anställda av Gud Fader själv! De kan väl ändå inte ljuga?

Utländska journalister ljuger kanske ibland, det har man ju hört. Och amerikanska presidenter. Men inte våra svenska folkvalda. Otänkbart. Svenska poliser ljuger aldrig. Det är ju mot lagen. Och inte våra fina, svenska kändisar. Någon som har haft uppdrag åt Röda Korset eller BRIS kan inte heller ljuga. Väl?

Råmeå, varför är du Råmeå

2011-07-20T15:01:00.001+02:00

Var och såg Romeo och Julia häromkvällen. Den var så där. Mycket fäktning med skrammel och blänkande eggar, det var bra. Men själva skådespeleriet drunknade i dramatik.

- Har ej din roll spelats precis så där (fast bättre) av Jonas Karlsson, Mercutio?
- Är ej du lite väl inspirerad av Hugh Laurie, Paris?

skulle man kunna säga med vilda blinkningar till Shakespeare, och om man förutom att blinka vilt även skuttade omkring som ett skadskjutet rådjur, tvärnitade, skuttade igen, ramlade ihop, darrade som ett asplöv och talade i staccato så skulle man smälta in som en smörklick in en varm stekpanna på Dramatens stora scen i John Cairds uppsättning av R&J. Det var faktiskt bara munken som spelade så att man glömde att det var teater, och Gunnel Fred de få stunder hon var på scen.

Såklart måste man fortsätta att spela Romeo och Julia, fast den redan har satts upp en miljon gånger, så länge det finns folk som inte har sett den (eller ens sett Shakespeare (eller ens teater)). Men om jag skulle sätta upp den så skulle jag inte fokusera så mycket på den tonåriga, överspända kärlekshistorien. Jag tror att Shakespeare hade den som bakgrund när han skrev pjäsen, till den verkligt tragiska historien som handlar om hämnd, och hämndens dödliga logik. Jag skulle göra den som en veronesisk Korpen flyger med sens moralen: Den som hämnas drabbas till slut själv. Alltid, ofrånkomligen. Utan undantag. Karma. Punkt. Slut.

Pyssel

2011-07-17T13:38:00.004+02:00

Har varit pysslig idag. Mycket ovanligt nu för tiden, men tydligen är det som att cykla: om man har lärt sig det en gång så ramlar man inte av.

Jag gjorde en lavendelpåse till linneskåpet med hjälp av

lavendel
gasbinda
presentsnöre.

Snöret var kvar sen inflyttningsfesten. Rullen med gasbinda var av okänd anledning från Bolivia, nån av sönerna måste ha köpt den på resan och tagit med hem. Lavendeln var en inflyttningspresent från någon, har glömt vem nu men tack!

Rastlös

2011-07-16T11:05:00.004+02:00

Vankar av och an. Vacklar.

Vila? Vara verksam? Två steg fram, ett tillbaka.

Packar helhjärtat upp saker ur en kartong. Packar halvhjärtat upp saker ur en halv kartong till.

Det börjar regna. Går ut på balkongen och tar in tvätten.
Det blir sol. Går ut på balkongen och solar, tills det börjar regna igen.

Väntar på att alla ska vakna.

Jobbar: har beredskap, så kan inte gå för långt från datorn. Kollar TT fast det är flera timmar kvar till nästa bevakning. Det kan ju ha hänt nånting.

Inget har hänt.

Börjar blogga istället. Jättebra att passa på nu när inget annat händer.

Det börjar regna igen. Tvätten! Och nu vaknar de andra.

Och flyttkartongerna.

Exotiska ögonblick

2011-07-09T10:47:00.005+02:00

Apropå diskussionen tidigare om var och när man får plåta:

Jag skulle VERKLIGEN ha velat ta bilder i förrgår på tantavdelningen på Saltisbadet, där damerna badar nakna. Fast det får man förstås inte, och i normala fall vill jag inte det men den här gången var det för att två damer i 30-årsåldern med bröst som BADBOLLAR, nej jag skojar inte, exakt så stora och runda som små badbollar var de, stod i vattnet upp till midjan, med solglasögon på och stora blonda frisyrer, och tog kort på varandra. I vattnet. Det var en sällsynt och underbar syn, och ändå vågade jag inte slita upp kameran.

(Fungerar också som kommentar till Lottens post Mordtragedi i Viken! Regnchock och undantagstillstånd i Köpenhamn! Fotograferingsförbud!)

Bara så att det täcker precis

2011-07-09T10:25:00.005+02:00

Nu börjar det bli så där glest mellan postningarna igen, för att jobbet och festivalen och flytten och kartongerna och sol och bad och beredskap. Men just i detta nu bestämde jag mig: Det får bli kortkort i sommar.

En ny skrivkur alltså: Korta poster, för att det ska hinnas med alls.

Japp. Det får räcka så.

Vad man ska tänka på när man flyttar

2011-06-25T11:48:00.001+02:00

Anlita en välrenommerad flyttfirma. Annars kan det gå som det gick för oss i måndags: flyttgubbarna kom en halvtimme för sent och började flytta långsamt som tapirer. Den flyttstädning som skulle ingå dök inte upp. När flyttbilen var full hände ingenting i två och en halv timme, eftersom chauffören hade gått för att göra ärenden. För sent gick det upp för oss att den firma vi anlitat var en flyttmäklare som lagt ut flytten på några underbetalda ryssar med obefintliga stadsbudskunskaper.

Ha många goda vänner som hjälper till att flytta. TACK Elsa, Susanna, Max, Axel, Ossian, Malin, Lennart, Micke, Gunnar, Oliver och Rolf. Utan er hade vi bott kvar på Bellmansgatan 24 fortfarande, eller suttit på dårhus, eller möjligen i finkan.

Ha en hissreparatör fastkedjad vid hissen. Annars kan det gå som det gick för oss i måndags: först stannade lilla hissen med fyra av våra flytthjälpar instängda inuti. Där blev de sittande i cirka en halvtimme men verkade ganska nöjda ändå ("vi slipper ju bära!"). Sen kom hissreparatören och släppte ut dem. En kvart senare stannade stora hissen och blev stående i två timmar, eftersom hissreparatören nu var på annan ort. På eftermiddagen stannade hissen i det huset vid flyttade in i, och blev stående i fyra timmar eftersom, ja, ni fattar.

Se helst till att det inte ösregnar.
Om man är två parter som ska byta samma dag, se till att de två olika flyttfirmorna inte börjar kivas om vem som har första tjing på hissen och det eventuellt torra utrymme som finns för de tvåhundra biljonerna flyttkartonger.
Om man är två parter som ska byta samma dag, se till att de två olika flyttfirmorna är ungefär lika effektiva. Vi (som är politiskt korrekta söderbor) kände oss mycket obekväma med det faktum att våra usla flyttare samtliga var från länder med arabiska eller kyrilliska bokstäver, medan den andra flyttfirman uteslutande bestod av ariskt hypereffektiva, blonda unga män från trakten av Borlänge. När de senare himlade sig med sina dalablå ögon och suckade över våra klåpare kände vi omedelbart hur orättvist det var och hur fina och mänskliga våra flyttare var jämfört med de där linhåriga flyttmonstren.
Skaffa fram förströelse för den familj som ska flytta in, så att de har något att göra medan de står i ösregnet i timmar och ser taxametern ticka iväg och blir alltmer likbleka och deras vuxna barn börjar leta efter trubbiga föremål. Det är mycket bättre att de lägger pussel eller spelar något roligt sällskapsspel.
Om bytet ska ske klockan 14 är det inte lämpligt att flyttstädarna kommer 14:15. Flyttstädningen som ingick skulle utföras av samma tapirer som flyttade kartongerna. Inte så fiffigt. De visade sig dessutom vara ännu sämre på att städa än att flytta. Vi fick panikringa efter en jourstädfirma.
Ha handskar, träskor, madrasserad dräkt och titanförstärkta ryggmuskler under hela flytten, upp till en vecka efter då alla kartonger ska packas upp, genomsökas och flyttas runt i lägenheten. Detta för att undvika sönderslitna nagelband, avbrutna finger- och tånaglar, blåmärken och träninsgvärk SuperDeLuxe.
Flytta in i en fantastisk lägenhet med utsikt över hela stan, hämta mat på Sukhothai och röj middagsbordet från kartonger så att alla flyttvänner får plats att äta middag klockan tio på kvällen medan solen går ner och färgar himlen i lila, guld och rosa. Man kanske knappt kan lyfta ätpinnarna av utmattning, men det är definitivt värt det.
Det var allt, tror jag. Nästa vecka: Vad man ska tänka på när man packar flyttkartonger.

Anna går på sf-kongress

2011-06-17T23:41:00.005+02:00

Jag gästbloggade nyss på Breakfast Book Club-bloggen om mitt besök på Eurocon 2011 idag, men jag kan inte låta bli att publicera det här också. Varför inte ta dubbelt så mycket plats när man kan :o

Idag började science fiction-kongressen Eurocon 2011 i Kårhuset på KTH i Stockholm. Det är första gången Sverige får vara värdland för ett Eurocon, så det är en stor händelse för svenska sf-fans! Det var också mitt första Eurocon, och jag cyklade glad i hågen dit i dag, trots regn och krånglande cykelkedja.

Kongressen är tre dagar lång, med ett späckat program. Jag hade prickat för några favoriter och började med In the Beginning, en paneldiskussion om hur man bäst inleder en bok. "What is the difference between a good and a bad beginning in a fantastic story? What kind of beginning causes positive expectations and what kind discourages you from further reading? Examples? Is fantastic literature different from mainstream in this respect?"

Författarna Dan Hörning och Stefan Ingstrand berättade om sina bästa och sämsta första meningar, och det blev en intressant diskussion med publiken. Många höll med om att William Gibsons inledning till Neuromancer: "The sky above the port was the color of television, tuned to a dead channel" är en mening som försätter läsaren i rätt stämning omedelbart. Någon hade hört att en av Tysklands bestsellerförfattare alltid börjar sina manus med meningen "En man gick runt hörnet, iförd en grön hatt" (fast på tyska då) för att komma igång – sedan går han tillbaka och ändrar meningen, när allt annat är klart. Stefan Ingstrand förklarade att han aldrig har fått en första mening som inspiration från ovan, men att han däremot har lätt för att tänka ut bra slut. (Vilket verkar mer användbart egentligen, när man tänker efter.)

Nästa programpunkt var ännu en panel: What Science Fiction Novels are the Most Important and Influential of the Last Decade? med Jukka Halme, Kristina Hård, Marianna Leikomaa och Niels Dalgaard. Tyvärr blev jag inte så mycket klokare av diskussionen på scenen, deltagarna mumlade och pratade om så många olika författare, titlar och trender att det var svårt att hänga med. (För att vara helt ärlig var jag inte hundra procent koncentrerad, eftersom jag satt och funderade på varför science fiction-läsare ofta ogillar modern teknik. Man skulle kunna tro att en sån här kongress är lågbudget för att det inte finns så mycket pengar i branschen, men i själva verket tror jag att många av besökarna vill ha det så. Själv hade jag gärna sett att man använde åtminstone en projektor för lite bakgrundsfakta, inkommande tweets och sammanfattningar av det som sas på scenerna. Men istället blev det mummel och halvmörker. Håhå jaja.)

Sen var det dags för gruppdiskussion: Book Clubs and Book Circles. "How do you organize a book discussion? How do you choose what to read? What works and what doesn’t work? How often do you meet? How do you make the discussion work in the best way?" Jag berättade om Breakfast Book Club och hur jag var den enda sf-läsaren där, och alla kände stort medlidande med mig, fast sen pratade vi om att det faktiskt är roligt ibland att läsa böcker som man aldrig hade valt annars. Jag fick många bra tips på hur man kan lägga upp bokcirklandet. Bland annat var det flera som hade kombinerat att läsa en bok med att se filmen eller pjäsen som bygger på boken och diskutera även den, det lät kul! Kanske I, Robot kan vara något för BBC? :)

Med undantag för öppningsceremonin var de här diskussionerna de enda jag hann med idag, för tyvärr sammanfaller Eurocon med att min familj flyttar på måndag och jag var helt enkelt tvungen att åka hem och packa kartonger. Därför missade jag bland annat ett seminarium om hur man undviker långa omständliga textsjok med bakgrundsinformation när man ska beskriva en helt främmande värld. Tydligen hade ett av tipsen från författarna varit att stoppa in texten mitt i en sexscen – på det sättet har läsaren lättare att ta till sig informationen!

I morgon åker jag dit igen, hoppas kunna rapportera i morgon kväll. Följ gärna taggen #eurocon2011 på Twitter, det är lättare att twittra än att blogga när man sitter hopklämd i halvmörkret.

PS Hanna Fahl skrev om Eurocon i DN i morse – typiskt nog tyckte många av deltagarna idag att hon hade fått allt om bakfoten för att hon beskrev det mer som en köpmässa än en litterär sammankomst. Men man kan inte göra alla nöjda hela tiden, särskilt inte sf-fans :)

Min farmors far och mysteriet med de jättelika rapphönsen

2011-06-15T20:20:00.011+02:00

Vi flyttar på måndag, japp så är det. Inte så långt, bara ett halvt kvarter, men man måste ändå packa ner hela sitt liv i tusen kartonger och frakta dem nerför fem trappor, runt hörnet och sen upp fem trappor! Jag har alltid längtat efter en teleporter men först nu slår det mig hur man verkligen skulle få användning för den.

Hur som helst, de tusen kartongerna står gapande tomma och det är hög tid att börja fylla dem med böcker och saker. Och vad mycket intressanta grejer man hittar när man börjar lyfta ner böcker och saker från hyllorna. Dagens bästa fynd var en liten blå bok som jag trodde var borttappad men som visade sig ligga längst in under bakom. Och jag hade inte ens läst den! Jag bara kom ihåg att jag hade haft den, och har velat läsa den i flera år, men den var som sagt borta. Den heter "Barndoms- och ungdomsminnen" och är skriven av min farmors pappa August Johan Lindberg, som var skådespelare på 1800-talet i Stockholm.

När jag slog upp den visade det sig att jag fick den av min mamma på min 16-årsdag, vilket jag hade glömt bort helt (antagligen för att jag fick min första kamera den dagen, en Pentax K-1000 som jag älskade ömt i många år). Boken har ett fint ex libris med namnen Signe och Gottfrid Rystedt, och är dedikerad av August till "Herr Lifmedicus Gottfrid Rystedt / detta lilla minne af författaren".

Den är hemskt rolig! En typisk äldre-herre-memoar, med minnen som verkar utvalda, skönmålade och dramatiserade för att få författarens liv att verka lagom märkvärdigt, och författaren själv att framstå som genialisk och enastående intressant redan som nyfödd. Sen är den förstås rolig för mig för att den handlar om en gammal släkting. Och August skriver så rart om sin mamma Stina:

"Min mor kallades allmänt för Södra Åsens hjälphustru och var omtyckt överallt. (...) Hon kunde både baka, brygga, slakta och väva, och när hon satt i vävstolen och jag spolade åt henne, så sjöng hon, så att det hördes av alla grannarna. Sagor kunde hon också, och då vågade ingen av oss säga eller göra ett knyst."

Men på slutet skriver August om sina resor i Jämtland, och då beskriver han hur folk färdades hit och dit på rapphöna!

"Och så bar det i väg med ångbåt till Sundsvall och sedan alla de aderton, tjugu milen på rapphöna."

"Betänk att det är andra än jämtlänningar som kommer hit opp från Sundsvall, genomskakade på rapphöna."

"När jag anlände till Östersund var det på rapphöna."

Nu måste någon förklara för mig! Åkte man omkring på jättestora fåglar i Jämtland förr i tiden? Eller vad betyder detta?

Lullträdet

2011-05-30T09:04:00.003+02:00

Min mamma Lull dog i augusti förra året, och begravdes i september. Begravningen blev fin och annorlunda, helt i hennes anda. Men sen var det det här med gravsten.

En sällsynt dyster dag i november satt jag vid hennes gravplats på Skogskyrkogården och tänkte på gravstenar, och började gråta för att tanken på en gravsten kändes så orimligt tung och deprimerande. Många gillar gravstenar, och det finns jättefina gravstenar, men min mamma var liksom inte en gravstensperson. Jag kände att det måste bli nånting annat, och ringde till Fibben Hald som är illustratör och en gammal vän till min mamma. När jag hade förklarat hur jag tänkte ritade han en skiss som var alldeles underbar och precis som jag tänkt mig, fast ännu bättre.

Häromdagen åkte vi ut till Järfälla plåt och hämtade den färdiga skulpturen. Den är så fin! Och tung, fast den ser lätt ut.

Den symboliserar olika saker som var viktiga i min mammas liv: barn i största allmänhet, Kamratposten, Konstnärsnämnden, jazzmusik, nämndemannaskapet, Vänsterpartiet, Sveriges radio och Strindberg (förstås). Vi funderade på att ha med Käringön, guldnougat, Tomtar och troll, Moa Martinsson och karlar också, men man kan inte alltid ha med allt.

Jag blir så glad varenda gång jag tittar på den! Och jag vet att min mamma också skulle blivit glad, och väldigt stolt.

Just nu står den i en stor blomkruka på vår balkong, eftersom de håller på och planterar på Skogskyrkogården och inte vill att man sätter dit gravutsmyckningar förrän tidigast i juli. Så det ser lite ut som om vi har begravt min mamma på balkongen, men det har vi alltså inte.

Fri lek och könsroller

2011-05-19T07:07:00.001+02:00

Det går en intressant artikelserie om lek i Svenska Dagbladet just nu. Måndagens artikel handlade om fri lek och rubriken var "Den fria leken är nästan fånigt hyllad". Artikelförfattaren har fokuserat framförallt på hur leken kan handla om könsroller, och intervjuar före detta jämställdhetsexperten Ingemar Gens. Han är ingen vän av fri lek. "Det är just precis i den fria leken som könsstereotypa mönster föds och cementeras", säger han. "Att påstå att två flickor som leker med dockor i dockvrån leker fritt är löjligt. Barn härmar ju samhället och tvingar in sig i olika roller som de sedan övar sig på."

Gens tycker att de vuxna ska styra leken, och att de som hyllar den fria leken mest är lata och inte orkar leka med sina ungar.

Jag var ingen lekmamma när barnen var små, inte på det sättet att jag var med aktivt i deras lekar. Däremot kunde jag gärna gå med på att hoppa in och gästspela som farligt lejon, elak häxa, busschaufför eller till och med snäll mamma, om det inte innebar att jag måste släppa diskborsten, hammaren, pennan eller vad jag nu hade i handen. Mina kids gick inte på dagis men var otroligt bra på att leka, alla sorters lekar från stillsamt legopill till fantastiska fantasilekar om barn som flög på tigrar och räddade prinsar från fängelsehålor. Om de någon gång kom till mig och bad mig vara med och leka eller bygga med lego tackade jag nästan alltid nej. Jag hade varken tid eller tålamod, och leken blev aldrig bättre om jag var med. Jag var för vuxen helt enkelt.

Tuff feminist idag

När jag läser artikeln tänker jag att min uppfattning om vad som är fri lek stämmer bättre överens med den förklaring som Birgitta Knutsdotter Olofsson, professor i barn- och ungdomsvetenskap, ger: "Fri lek är motsatsen till styrd lek, lekar med regler som ”Bro bro breja”. Fri lek är lek på barnens villkor där deras fantasi får styra."

Fantasi är det viktiga ordet här. Jag kan absolut hålla med om att ingen lek är fri i bemärkelsen "sprungen ur ingenting". Leken speglar alltid de vuxnas liv, men i den fria leken finns det alltid ett mått av fantasi. Man kan också kalla det inspiration. Var den kommer ifrån är svårt att säga, men det är den som får ungar att växa och saker att hända. Därför är den otroligt viktig.

Artikeln fortsätter med ett resonemang om att styra barns lek med olika leksaker eller material så att killar inte bara väljer hårda saker och flickor mjuka.

Tanken är bra. Att man visar barn på alternativ och presenterar olika sysslor utan att tillskriva dem särskilda könstillhörigheter är jättebra. Problemet är att den pedagogiska modellen inte motsvarar de vuxnas egna beteenden. Om män verkligen bejakade sin kvinnlighet (och jag använder ordet rent katalogiskt, utan värderingar) och kvinnor bejakade sin manlighet så skulle barnens lekar snart se helt annorlunda ut. Därför menar jag att man gör det enkelt för sig när man fokuserar på barnens lek, i stället för att ändra på sitt eget liv.

De som är födda på 80-talet är inte den första generationen med killar som försöker bryta könsstereotyperna, men de är många fler än de som fanns i min generation. Det är bra, och det betyder att deras barn kommer ännu längre. Detsamma gäller tjejerna (fast där ser det mörkare ut tycker jag eftersom dagens unga kvinnor är om möjligt ännu mer fixerade vid kroppsideal och utseende än vi var).

Våra handlingar, våra egna dagliga handlingar, betyder tusen gånger mer för våra barn än vad de får för lekmaterial på dagis!

Skymningsblått

2011-05-11T08:00:00.001+02:00

I går kväll var jag på vippen att gå och lägga mig i tid för en gångs skull, jag var så här nära verkligen, hade redan borstat tänderna och skulle bara fylla på vattenglaset och stänga balkongdörren. Men när jag såg den indigoblå himlen därute, när jag kände den ljumma nattluften visste jag att jag måste göra en kopp te och sätta mig på balkongen och skriva. Så jag gjorde en kopp jasminte, det där med små kinesiska gröna pärlor av hoprullade jasminblad, det som doftar som inspiration och fjärran dimmiga berg, och tog den bärbara och satte mig balkongen. Jag tände ett teljus, tittade ut i den blå skymningen och skrev det här.

Jag ville skriva om lycka, det har jag tänkt på i flera veckor. Om hur utmanande det är att vara lycklig, och hur man kan vara lycklig utan att vara det minsta självsäker. Men först måste jag skriva om döden, om hur jag hoppas att få lämna just en viss sorts spår efter mig när jag dör, må det dröja precis lagom länge. Men först måste jag skriva om min farmor som har lämnat ett sånt avtryck i mig, men först måste jag skriva om sånt som ligger nära i tiden: filmen jag såg igår, knarkande programledare, såna aktuella saker som man inte kan komma dragande med flera veckor senare, när alla redan har sagt allt och de bara Gäsp, nu kommer hon dragandes med den där gamla trasan, det där är gammalt redan. Men först måste jag skriva om hur blå himlen är härute! Jag försökte ta bilder med min mobil men det blev ju inte alls så magiskt:

stjärnträdet och grannarnas fönster

solnedgång fortfarande

Det var alltså mycket mörkblåare! Och mycket mer rosaskimrande horisont och skymningsmystiskt mörkgrönt bland träden. Och lamporna lyste mycket varmare hemtrevligt och kvällsgult i fönstren hos grannarna. Men jaja, ni har väl egna fina skymningar som ni kan tänka på och förstå hur fint det var. Är.

Men sen blev jag helst plötsligt jättesömnig och började stava fel och så slog klockan elva (fyra ljusa och elva mörka slag) och så var det nåt som kröp på min fot, kan myror på bo en balkong på femte våningen? Så jag tog mitt te och min dator och gick in igen för att sova.

Och ja, jag kom ihåg att blåsa ut ljuset.

Galenskap! Vår! Tidens flykt!

2011-05-10T18:59:00.005+02:00

Ja vad ska man säga. Allt man skulle vilja säga men inte hinner. Allt man tänker på när man cyklar och äter glass samtidigt, allt man dikterar i sitt huvud medan man flänger hit och dit, allt man skulle skrivit om man bara haft sin dator med sig den där enda stunden på dagen när man sitter helt stilla i solen och gör ingenting. Klart man kunde ha skrivit det i mobilen, men då hade det blivit så små bokstäver.
Klart man kunde stänga datorn mellan hägg och syren. Hägg! Har ni tänkt på vilken berusande lukt den har? Har ni luktat på löven? Jag avråder från att lukta samtidigt som ni cyklar och äter glass, det kan sluta med att en arg tant nästan blir påkörd. Klart man skulle kunna stänga ner hela verksamheten och bara sitta under häggen och lukta, helt trafiksäkert, ända till syren. Kanske skriva lite. Kanske skriva något poetiskt och livsavgörande, istället för att skriva långa listor med saker man inte hinner med. Eller bara något som rimmar lite grann. Om allt man inte hann.
Ljusa kvällar! Barfota! Folk som ligger i gräs och gör ingenting! Det är galet och underbart. Måste försöka hinna med det. Skriver upp det på listan.

Polisskolan 19: en utflykt till kroppsbitarnas land

2011-04-09T10:47:00.009+02:00

Obs! Om du är den känsliga typen som stänger av när det är obduktionsscener på tv, hur mycket blänk de än riktar mot de onämnbara delarna, bör du inte läsa det här. (Jag är en sån typ, men bara när det är på tv. Verkligheten är betydligt mer uthärdlig.)

Ett av mina uppdrag på MSB är att utveckla SINDRA, ett samarbete mellan många olika myndigheter för att ge stöd och information till drabbade och anhöriga vid en katastrof (väldigt förenklat sammanfattat).

Ett sätt som britterna använder för att hjälpa sina medborgare är att skicka hem en så kallad Family Liaison Officer till varje familj som drabbats av mord, naturkatastrofer eller dödliga trafikolyckor. De är poliser och utreder brott, men de hjälper också familjen och försöker tillgodose deras behov av stöd och information. Den här veckan har jag och en kollega varit i London och gått en kurs för poliser som vill bli Family Liaison Officers.

Det har varit en otroligt intensiv vecka. Min hjärna surrar av idéer och frågor och bilder av väldigt döda människor. När jag hade en ledig eftermiddag igår satte jag mig på en solig kyrktrappa med en vän och pratade om döden i två timmar. Det kan kanske verka galet med tanke på hur mycket ond bråd död vi matades med hela veckan, men jag tycker att döden är väldigt intressant och blir inte alls deppig av att prata om den.

(Jag blir förstås inte glad heller, fullt så rubbad är jag inte. Jag tror bara att vi pratar på tok för lite om den. Vi borde göra det mycket oftare, för att lära oss att hantera den bättre. Typ fem minuter före frukost varje dag. "Kan du skicka äggröran älskling?" "Javisst kära du. Vad tror du händer när man dör?" Nåt sånt.)

Hur som helst. Sedan i måndags har jag lärt mig bland annat

att man bör börja bistå en drabbad familj inom 24 timmar
att man besvarar den drabbade familjens frågor ärligt, tydligt och fullständigt, utifrån de fakta man har just då
att man inte kan skydda varken barn eller vuxna mot smärta genom att ljuga, använda förskönande uttryck eller hindra dem från att ta farväl av sina döda, även om kroppen är sargad och trasig
hur man bedömer riskerna innan man går hem till en drabbad familj
hur man samlar information för att hitta en försvunnen person eller för att klara upp ett brott
hur man gör ett signalement
hur man hittar ledtrådar på en död person, i ett hem, på en brottsplats och på en olycksplats
hur snabbt och mycket kroppen förändras efter döden, och hur det kan orsaka förvirring
varför bålen och könsdelarna ofta är de mest oskadda delarna på människor som dött i våldsamma olyckor (för att de har krupit ihop i skyddsställning)
vad rättsläkarna gör med alla kroppsdelar som är för små för att sy fast igen (de riktigt små bitarna sköljs ut i avloppet, resten stoppas tillbaka in i kroppen ganska huller om buller innan den sys ihop)

... och en massa annat. Jag har bara snuddat vid en massa saker förstås, men det har varit superintressant och roligt och sorgligt. Vi har sett på jag vet inte hur många intervjuer med folk som har förlorat sina nära och kära i olyckor, mord, tsunamis, terrorattacker och så vidare. Tårarna har flödat.

Sverige har inte riktigt samma system som britterna. Det finns andra som stöder drabbade och anhöriga, men vi har inte det här samlade stödet som gör att man har en enda kontaktperson, eller en mycket liten grupp med kontaktpersoner, som hjälper en med alla andra nödvändiga kontakter.

När det absolut värsta som kan hända har hänt, när ens värld rasar sönder i småbitar, när man inte kan tänka klart och inte ens kommer ihåg att äta och inte vågar sova, då behövs det någon eller några som kan ringa nödvändiga samtal, fylla i formulär, veta svaren på en massa frågor, veta hur myndigheterna arbetar, förklara rutinerna. Det behövs förstås vänner också, och kollegor, och släktingar och kanske samtalsgrupper och kontakt med andra drabbade. Men just för myndighetskontakter, information och problemlösning tror jag att vi har väldigt mycket att lära av Family Liaison-systemet.

Under tiden: Följvärt

2011-03-30T07:41:00.002+02:00

Jag ska ut och resa: först till den gröna ön och dottern där, sen på kurs i London i en vecka. Poliskurs!

Men jag ska inte bli polis. Trodde ni det? Jag ska vara med som besökare när engelska poliser utbildar sig till Family Liaison Officers, alltså poliser som är drabbade familjers kontaktperson gentemot polisen och andra myndigheter. Det kommer att bli en intensiv vecka helt på engelska med undervisning om allt från första hjälpen och stödsamtal till mordutredningar och terrorism.

Innan jag åker tänkte jag stryka en sak från att-göra-listan, och det är att tipsa om några bloggar och grupper jag gillar, som kanske inte alla känner till redan. De är alla väldigt följvärda!

• Sonjas blogg är som vatten när man är törstig. Fast sockrat vatten med lite konstig färg.

• Stenkulor (eller om den heter paraplybloggen) är en fin dagbok. Missa inte den.

• Ode to the question mark är en annan ung persons blogg, "dedicated to questions and questioning".

• The Anthropology of Everyday Life är en blogg skriven av min favoritantropolog Meredith F. Small. Den handlar om barn, föräldrar, apor, varför man får stoppa vissa saker i munnen fast de har legat på golvet och andra viktiga saker.

• Spiritual Birth handlar också om barn. Sydafrikanska barnmorskan Marianne Littlejohn skriver både om de magiska och de praktiska aspekterna på barnafödsel.

• Proud Nerdy Geekgirls har allt från bokrecensioner till virkbeskrivningar.

• Onyanserat är filmbloggen som snudd på gör alla andra filmbloggar onödiga.

• The Oatmeal. Hemskt roliga serier, med betoning på hemskt.

• XKCD. Extremt nördig humorserie.

Och så tre Flickrflöden som alltid gör mig glad:

Gatukonst/Swedish street art

Johnny Söderbergs nya

fundera grönt

Så där, nu borde ni kunna hålla er sysselsatta tills jag kommer tillbaka!

Läs och lär, RyanAir

2011-03-23T23:46:00.005+01:00

I torsdags morse bokade jag en flygbiljett till Kalmar. Jag skulle vara på en begravning på Öland 10:00 fredag morgon, och det fanns bara två flyg: ett med SAS och ett med Kalmarflyg. Båda var framme cirka 09:35, men Kalmarflygs biljett var betydligt billigare, och de flyger från Bromma, så jag valde dem. Jag borde ha bokat tidigare men hade inte hunnit, och var lätt stressad.

Jag var nästan klar med bokningen på deras hemsida när sidan hängde sig. Jag ringde genast Kalmarflyg och bad att få boka per telefon. "Självklart", sa den vänliga bokaren, "men tyvärr var det där den sista biljetten och nu har den fastnat i systemet. Kan du boka den igen om 20 minuter?"
Men det kunde jag ju inte, för då skulle jag vara på väg till jobbet. "Jag ska se vad jag kan göra" sa bokaren, och lovade ringa tillbaka.

En timme senare ringde hon upp. "Vi har något fel i bokningssystemet, men vi gör så här: jag reserverar biljetten i ditt namn, så betalar du när du kommer fram."

Wow! Hyggligt! Ovanligt!

Efter en stund kom ett mail med min bokning och instruktioner om att jag skulle betala till en Mia på Kalmar flygplats, skickat till både mig och Mia. Jag tackade och skrev till Mia:

Jag kommer att ha superbråttom när jag kommer fram, för att hinna till en begravning i Algutsrum klockan 10:00. Har bokat taxi vid ankomsten. Hur gör jag för att snabbast hitta dig, och snabbast betala?

och fick genast svar:

Då gör vi såhär: ta med kontanter som Du ger flygvärdinnan. Jag skickar med henne ett kvitto, så slösar vi inte på tiden efter landning!

Kära RyanAir: läs hennes svar en gång till. Läs, och låt budskapet sjunka in. Man kan ha ett flygbolag och ändå vara vänlig, smidig och hjälpsam. (In English, in case your Swedish isn't very good:) Dear RyanAir: read her response again. Read, and let the message sink in. One can run an airline and still be friendly, flexible and helpful.

Kalmarflyg sätter en ära i att hjälpa sina kunder. Om jag kunde skulle jag bara flyga med Kalmarflyg från och med nu, och jag kommer alltid att rekommendera dem varmt.

(Förresten Kalmarflyg, kan ni inte börja flyga till Belfast? :)

Utrensning av Sofi Oksanen

2011-03-16T16:28:00.002+01:00

"Aliide är en ung kvinna när hennes hemland Estland ockuperas av Sovjetunionen under andra världskriget. Hon är förälskad i sin egen svåger som är motståndsman, och den kärleken får henne att begå ett förräderi som förföljer henne resten av livet. Historien gör henne till förövare, men hon är lika mycket dess offer.
En dag i början av nittiotalet hinner den ikapp henne. Aliide hittar en avsvimmad ung kvinna i sin egen trädgård. Kvinnan heter Zara, hon har fastnat i ett traffickingnät och är på flykt undan sin hallick.
Aliide tar in henne i sitt hem, tar hand om henne, och gradvis går det upp för henne att Zara inte är någon främling. Långt därifrån."

Det finns ett antal ord i den där baksidestexten som får mig att ställa tillbaka "Utrensning" i bokstället: Estland, nittiotalet och trafficking till exempel. Jag gillar böcker som blickar framåt, inte bakåt, och har svårt för skildringar av misär. Hade det inte varit för Breakfast Book Club hade jag aldrig läst den, men nu var jag sjuk i helgen och Utrensning-träffen närmar sig, så jag slog mig ned i soffan.

Oksanen låter två kvinnor berätta sina historier växelvis. I Aliides kapitel får vi uppleva Estland på 40-talet. Zara växer upp i Vladivostok på 80-talet och blir lurad in i prostitution, droger och förnedring. En man bidrar med korta anteckningar från sitt gömställe i Estland. I början har man ingen aning om hur de olika berättelserna hänger ihop, men ledtrådarna fogas till varandra och de tre personernas liv vävs samman.

Utrensning är en thriller med historisk och politisk bakgrund. Den är också en beskrivning av moralen: hur överraskande snabbt den kan fås att flaxa iväg, hur lätt det är att knäcka samvetets ryggrad med hot om våld, svält, ensamhet, utanförskap. Vi tror att vi aldrig skulle kunna svika, ange, blunda för oförrätter, men om vi blir hotade och terroriserade så sviker vi och blundar.

Jag hade svårt att komma in i handlingen först: det var rörigt att hoppa mellan tider och platser som jag kan väldigt lite om. Mycket av handlingen ligger i skugga och blir bara belyst lite i taget. Just den pusseldeckargrejen hade jag gärna varit utan. Jag irriterade mig på huvudpersonernas karaktärer, de verkade orimligt hemlighetsfulla och förvirrade.

Det var också mycket bakgrundsbrus som störde, långa beskrivningar av detaljer i rummen, mycket om smutsen och eländet, texten stannade gärna vid spottstrimmor, mögliga svampar, kattpiss, var i ögonen och krälande flugor. Lite för naturnära för mig.

Men när Aliide och Zara började klarna blev det spännande och gripande. Smärtsamt ibland, när man måste följa med till platser där modet har tagit slut och hopplösheten har tagit över. Men värt det. Jag tyckte mycket om slutet på Zaras och Aliides berättelse.

Nästan allra sist kom det plötsligt en fjärde röst in i handlingen: en okänd protokollförare. Tempot och stämningen försvann med en gång och det var alldeles för många sidor upp och ner med konstiga kodnamn och byråkratspråk innan jag fattade vem som var vem och vad som hände. Och sen en estnisk språknyckel - jag hade föredragit att få översättningarna simultant.

Det skånska Odjuret

2011-03-08T13:15:00.001+01:00

Filmfestivalen förhandsvisade "Odjuret" på Bio Rio i går, jag gick full av onda aningar eftersom jag hade sett trailern innan.

Odjuret Trailer 2 from Dansk Skalle on Vimeo.

Mycket våld och ångest tänkte jag, och jag gillar ju varken våld eller ångest men jag hade lovat V att vi skulle se den tillsammans så där var vi. Nu efteråt är jag glad att jag såg den. Det var en tänkvärd och ovanligt välspelad svensk film. Inte helgjuten, men klart sevärd.

Filmen handlar om Kim (Magnus Skog), Ylva (Emelie Sundelin), Jesper (Stefan Söderberg) och Susanne (Sofia Karlsson) från en gudsförgäten håla i Skåne. Alla vill bort från hålan, men när deras sorgliga vägar korsas går allt åt skogen. Jag ska inte berätta mer om handlingen, även om den inte är det viktigaste med filmen.

"Each one of them is Jesus in disguise" ska Moder Teresa ha sagt om barnen i Calcuttas slum. Det citatet, och ett dubbelmord i Skåne begått av två unga män, fick regissörerna Emil Larsson och Martin Jern att börja grubbla över människans inneboende ondska och godhet.

"Odjuret" ställer många frågor om ondska, men har inga enkla svar. Det är skönt. Det är också enormt skönt att se en så välspelad svensk film. Lukas Moodyson har varit kreativ konsult till filmen och hans knep att använda amatörskådespelare är fortfarande det bästa. Alla är fullkomligt självklara i sina roller, alla är så trovärdiga att man tänker: så här måste det vara.

Bullmeister (Odjuret) from Dansk Skalle on Vimeo.

Till filmens styrkor hör också det vackra fotot, särskilt naturscenerna. Och att den är klippt så att man slipper se närgånget sex och vidrigt våld men ändå fattar precis vad som händer.

V och jag diskuterade filmen på vägen hem. Vi var överens om att slutet var något av en antiklimax, men inte om varför. Jag tyckte att historien borde ha byggts upp bättre, att människornas reaktioner och handlingar blev obegripliga för att deras karaktärer inte passade med handlingarna. Jag jämförde med American History X och det obevekliga i den handlingen.

V menade att det var bra att filmen inte hade tagit sig tid att bygga förklaringar, för då hade det bara blivit en sorglig dokumentär, en granskning av den själsdödande skånska obygden. Nu blev det istället en film som ställde frågor: Vad är godhet? Vad är ondska? Kan jag vara en mördare? Kan du?

Skolan är faktiskt inte bra för alla

2011-03-03T10:36:00.000+01:00

Vet ni vad jag oftast får höra av ledsna föräldrar? Att det inte funkar så bra i skolan för deras barn. Det är den absolut vanligaste anledningen till att föräldrar oroar sig. De får samtal från lärarna, eller deras unge vill inte gå till skolan, eller deras unge ringer hem och gråter och vill bli hämtad. Men det är alltid barnen som måste anpassa sig. Aldrig skolan. Man måste jobba mer med ungen. Övertala den. Släpa den till skolan, om så krävs. Annars är man en dålig förälder (till ett dåligt barn).

Alternativet att INTE ha sitt barn i skolan, det är inte att tänka på. Då skulle jorden gå under, typ. Barnet skulle bli en utstött narkoman med lepra, inom en kvart. Så otänkbart är det.

Och alltid när man diskuterar skolan får man höra: Jo det är sant att man kanske inte lär sig så mycket mer i skolan än vad man skulle kunna göra på egen hand. Men den sociala träningen. Att lära sig att samsas med andra.

Just det där argumentet vägde tungt för mig när mina barn var små. Jag trodde verkligen att skolan var det enda sättet att lära sig att leva med andra (eftersom det var så för mig när jag var liten) och det var det som fick mig att fortsätta tro att skolan var det bästa för mina barn, även när jag såg nackdelarna, även när jag såg riskerna. Det var dumt av mig, och det är en av de få saker jag verkligen ångrar som förälder.

För ja: skolan är väldigt bra för många barn. Kan vi slå fast det och lägga det åt sidan för ögonblicket. Det finns underbara skolor. Det finns fantastiska lärare. Skolan har många fördelar och för vissa barn är det en välsignelse. Det sägs ofta och är sant.

Men en del barn får faktiskt ett sämre liv av att gå i skolan. Och nu pratar jag inte om alla de olyckliga ungar som halkar efter och riskerar att känna sig som idioter för resten av livet.

Jag pratar om alla de som faktiskt inte passar i ett system där alla ska vara lika. De som är runda eller stjärnformiga fast man ska vara fyrkant. De som är lite för smarta, eller lite för känsliga, eller lite för spralliga, eller lite för kritiska. Eller lite för (något annat). Som min rektor i nian så vänligt förklarade: Anna, skolan är bara gjord för 90 procent av alla barn, och du tillhör inte dem. För de barnen hjälper det inte att en lärare är bra, att det går bra på engelskan, att musiken är rolig. Den där läraren kanske gör att de överlever, musiken kanske gör att det blir lättare att gå upp på torsdagar. Men på det stora hela får de barnen mer negativa erfarenheter än positiva.

Hur länge ska vi acceptera att det är så? Vi som är föräldrar till de här (minst) tio procenten? Till två eller tre barn i varje klass? Hur länge ska vi fortsätta att tvinga in våra motvilliga barn i ett system som inte tar någon hänsyn till att deras behov, bara till de andras?

Av mina fyra barn har ett verkligen gillat skolan. De andra tre kanske har ärvt min stjärnformade gen, och jag önskar så att jag i ännu högre grad hade låtit dem slippa gå när de inte ville gå. Jag ser inte att det har kommit något bra av att de utsattes för ännu fler timmar i skolor med röriga klasser, oengagerade lärare, bristfälliga kunskaper, stökiga ungar. För så var det för det mesta. De blev inte smartare av det, och inte mer sociala. (De är alla smarta och sociala, men det var de redan innan de började skolan.) Möjligen blev de mer anpassade till arbetslivet. Jag ser inte det som en riktig vinst.

Fångad på bild

2011-02-24T08:34:00.001+01:00

På den där streetfotokursen försökte jag få en diskussion om hur man kan kombinera bra resultat med respekt för andra människors önskan att inte bli fotograferade. Jag har flera närstående som verkligen hatar att bli plåtade så det betyder mycket för mig.

Men jag fick inga riktigt bra råd - de flesta deltagarna på kursen verkade tycka att "är man ute på stan får man skylla sig själv" och en tjej gick så långt som att tycka att om folk stod och grät, kysstes eller blödde på stan så var det ok att gå fram och ta en bild.

Jag har funderat mycket på varför många inte vill bli fotograferade. Jag gillar det inte särskilt mycket själv, och viker nästan alltid undan eller håller upp handen om jag ser någon okänd stå och rikta en kamera mot mig. När jag hörde talas om Moa Karlbergs utställning med bilder som hon tagit i smyg på folk som gått förbi ett skyltfönster blev jag arg. Så gör man inte!

Mer om utställningen

Men varför inte egentligen? Vem bestämmer över min avbild? Varför finns det folk som känner att deras själ blir tillfångatagen av kameran? Jag har nära (helt civiliserade, moderna) vänner som upplever att kameran är ett vapen, att den som plåtar stjäl ett ögonblick av deras tid utan att ha fått lov först.

Att bli avbildad när man inte var beredd, när man inte hade fokus på situationen och garden uppe, det är ju att ha blivit fångad i ett ögonblick av försvarslöshet, av svaghet. Förevigad, för evigt. Om man sen blir upphängd till allmän beskådan ... För visst är det en skillnad också där? Om jag tar en bild i smyg av dig, och bara visar den för några få. Eller lägger ut den som publik bild på Flickr.

När vi var i Kina hände det ofta att folk ville ta bilder på oss, framförallt på våra tonåringar. Glatt leende la de armen om en son eller dotter och sa "det här ska jag visa för alla mina vänner, de kommer att bli så imponerade över att jag har en pojkvän/flickvän från Amerika!" Så nu finns de i vem vet hur många kinesiska (och japanska och indiska) fotoalbum.

Det kanske inte är så farligt. Det finns ju också de som bara tycker att det är roligt att bli plåtade, som fullkomligt kastar sig fram för att vara med. Men hur stor hänsyn ska man ta?

Själv insåg jag på fotokursen att det var mer obehagligt att en bild på någon i smyg, än att gå fram och fråga. Nästa stora utmaning blir att fråga, och sen vara så snabb och så cool att den som blir fotograferad inte hinner bli osäker och strama upp sig för mycket.

Bruce Gilden är en känd gatfotograf i New York.

Han springer fram och blixtrar folk i ansiktet på väldigt nära håll, och smiter genast iväg som en otäck liten vessla. Hör och se honom förklara sin metod på den här videon.

En annan amerikan, Walker Evans, var också intresserad av folk i små och stora städer. Hans stil verkar ha varit mer respektfull, även när han plåtade utan att fråga först.

Alabama Tenant Farmer Wife [Allie Mae Burroughs], 1936

Photography Collection, Harry Ransom Humanities Research Center ,
The University of Texas, Austin

Från serien Labour Anonymous, studies of pedestrians in Detroit, Michigan,
publicerad i Fortune magazine 1946.
© Walker Evans Archive, The Metropolitan Museum of Art

Skoja bara

2011-02-20T13:45:00.003+01:00

I fredags morse stod jag i en fullpackad tunnelbanevagn, på väg till jobbet. Framför mig stod en barnvagn med en påpälsad treåring i. Pappan, en söderhipster med keps och tv-glasögon satt på sätet bredvid. Treåringen babblade på på treåringars vis:

– Pappa, titta!
– Mhm.
– Pappa, titta!
– Pappa är trött.
– Va?
– Pappa är trött.
– Sova på jobbet?
– Haha ja det skulle vara skönt men det får man inte. Jag får nog köpa en Red Bull istället.
– Va?
– Jag får nog köpa en Red Bull istället.
– Va?
– Jag får nog köpa en Red Bull istället.
– Pappa köpa ... sova ... sova ... köpa säng!
– Nu ska vi snart gå av.
– Vill inte gå av ...
– Vi ska gå till dagis, det blir väl kul?
– Neejeeee vill inteeee ...
– Gillar du inte dagis?
– Nej!
– Men du som alltid brukar leka där med Emma och Sigge.
– NEJ!
– Nehe så du brukar bara sitta där hela dagarna och göra ingenting.
– Va?
– Så du brukar bara sitta där hela dagarna och göra ingenting.
– Va?
– (med löjlig röst) Vasaru?
– Va?
– (med löjlig röst) Vasaru?
– Va?
– (med löjlig röst) Vasaru?

Jag fick bita ihop för att inte skrika SKÄRP DIG! till pappan. Det var som att se Kenny Starfighter fast på riktigt. Han verkade inte elak, bara helt okänslig för sitt barns sätt att kommunicera. Kanske han skämdes lite för att svara på barnets frågor, om han hade varit en 50-talspappa kanske han hade sagt till barnet "Tyst nu Tommy, det där pratar vi om när vi kommer hem."

Men nu var han en typisk 70-talspappa, och är det nånting som är typiskt för sjuttiotalister så är det att de knappt kan prata utan att vara ironiska. Helt obegripligt för oss gamlingar, men de kan sitta genom en hel middag och säga de mest häpnadsväckande saker till varandra utan att någon höjer ett ögonbryn. 70-talisterna har gett deadpan ett ansikte, så att säga.

När mina kids var små stod det i alla handböcker att barn inte kunde förstå ironi förrän de var 13 år. Nu finns det forskning som tyder på att vissa barn kan hantera ironi redan när de är så små som fyra år, om det inte är fråga om ren sarkasm. Men jag vet inte jag. Att många barn har sinne för humor väldigt tidigt är en sak, och det finns säkert ungar som är vana och fattar även ironi. Men ändå!

Det här är ingen allmän dissning av föräldrar som är födda 1970–1979. Av vad jag har sett är nog sjuttisarna på många vis bättre föräldrar än vad vi var: coolare, mjukare och mer jämlika med sina barn. De verkar lyssna och ha stor respekt för vad barnen vill.

Så därför undrar jag: hur går det ihop med ironi och underskruvar? Är Kennypappor och Kennymammor typiska moderna föräldrar, lika vanliga som lattemammor och lattepappor? Och kommer det isåfall att driva Generation Z till terapisofforna? Vad tänker ni?

Vem är egentligen den där Baba?

2011-02-15T12:18:00.001+01:00

Härmapor fattar bättre, skriver Språktidningen i sitt senaste nummer. Hurra för det säger jag, eftersom jag är en härmapa. Det är lättare att förstå ett språk eller en dialekt om man härmar den, enligt nederländska forskare som har låtit försökspersoner lyssna till 100 meningar på en dialekt som de inte förstod. Vissa fick upprepa meningarna genom att härma dialekten, andra på sin egen dialekt. De som hade försökt härma det de hörde hade lättare att förstå vad det betydde. Inte så konstigt kanske, men fiffigt! Det ligger nånting i det där att smaka på ord, att ha dem i munnen och rulla omkring dem. Man gör dem till sina helt enkelt, och får hjärnan att ta dem mer för givet. Det är säkert väldigt individuellt hur man lär sig ett språk, men på mig stämmer det där precis. Jag härmar det jag hör även om jag inte förstår det, och rätt som det är står meningen klar.

Det var nog det som hände på bokmässan förra året, när jag träffade översättaren Helena Hansson just när hon hade fått ett samtal från en olycklig journalist. Journalisten hade just intervjuat Petina Gappah från Zimbabwe och ställt frågan: What question do you get most often? (Vilken fråga får du oftast?) och Petina hade svarat: What is Baba like?

Journalisten hade inte förstått vad det betydde, men vågade inte erkänna det. Så efter intervjun ringde hon upp Helena, som har översatt Petinas bok An Elegy for Easterly (Sorgesång för Easterly). Och nu satt Helena och Lotten och funderade på vad det kunde betyda: What is Baba like? Jag föll in i grubblet och tuggade på orden. Kunde baba betyda pappa? Var Baba en kändis i Zimbabwe? Vad gör man när man babar? Så där höll vi på.

Men plötsligt trillade poletten ner! Jag hade rullat omkring den där meningen så länge på tungan, och plötsligt sa min hjärna klart och tydligt: What's Zimbabwe like? Det som vi hade tagit för ett uttalat "is" var i själva verket ett "Zim", och "baba" var ett snabbt uttalat "babwe". Helena skyndade sig att ringa journalisten som blev jätteglad och bekräftade att det måste vara rätt, det stämde med fortsättningen av svaret.

Nu när jag skriver det låter det enkelt, men jag lovar att vi höll på att få fnatt innan vi kom på det!

Mer bokblogg: Alexiad, import, vem har Jung?

2011-02-13T12:54:00.008+01:00

Letade efter boken "Alexiaden" häromdagen eftersom en i familjen har önskat sig den länge. Hittade den på Bokus, men det var bara ett litet problem: den kostar 2206 kronor. Något billigare på Adlibris: 1660 kronor. Som tur var fanns den begagnad på Amazon.co.uk för bara 11 pund.

Funderar på att slå ihop min gamla bokblogg med den här, importera hit alla poster alltså. Gillar att läsa "Böcker som osynliga familjemedlemmar" och "Böcker som berör" igen och vem vet, det kanske det är fler som gör. Funderar på hur jag kan assimilera även mina recensioner på LibraryThing hit.

Visst var det någon av er kära vänner och läsare som hade köpt den där fantastiska stora röda Jung-boken? Vem det nu var, har du skrivit nånting om den? Jag är så nyfiken på den.

Bokblogg: Atwood, Hansson, Hjulström med flera

2011-02-13T12:40:00.005+01:00

Jag har alldeles för många böcker på gång just nu, men de har liksom bara ramlat över mig. Le Ton beau de Marot av Douglas Hofstadter räknas inte riktigt, för den ligger uppslagen på bordet i vardagsrummet och läses av vem som råkar vilja läsa just för stunden. Det spelar nämligen ingen roll var man slår upp den, det står alltid något intressant. Jag fick låna den en vacker dag för hundra år sen av Jonas Söderström och har hemskt nog aldrig lämnat tillbaka den – först skulle bara sonen läsa den, sen dottern, sen jag igen och så vidare ... Men nu har jag tagit mig själv i örat och beställt en egen från adlibris, så nu ska Jonas få tillbaka sitt ex. (Eller den nya kanske? Jag är rädd att hans har blivit ganska tummat vid det här laget :(

Margaret Atwoods The Year of the flood började jag läsa igår och är ett lån både från biblioteket och en vän som kanske inte vill ha sitt namn med här (får man egentligen låna ut sina bibblaböcker?). Det är mitt andra Atwood-försök: jag läste Oryx och Crake i somras och störde mig så mycket på översättningen att jag knappt kunde koncentrera mig på själva boken. (Ordet nassonger som kommer igen flera gånger i början utan närmare förklaring visar sig vara namnet på jättelika genmanipulerade grisar: pigoons i orginalet. Och så vidare. Hu.)

Fick Vips så blev det liv av Bob Hansson i julklapp men har inte hunnit läsa mer än några sidor. Det är inte bokens fel; det är för att jag har den som kvällslektyr. Nu för tiden är jag så trött när jag går och lägger mig att jag mycket sällan hinner läsa mer än en sida innan jag tvärsomnar, ofta med boken på näsan. Det är väl åldern antar jag, håhå jaja.

Köpte Tickling the English av irländaren Dara Ó Briain på Belfasts flygplats sist och hade tänkt ge till dottern. Måste bara läsa ut den först för den är rolig. Också på nattduksbordet, så det kan ta ett tag Isabel :o

Tredje boken i kvällshögen: Henrik Fexeus bok om påverkan: När du gör som jag vill. Läser den med ännu större intresse efter föreställningen i fredags, som ännu inte har släppt taget om mina tankar.

Carin Hjulströms Finns inte på kartan köpte jag häromdagen i Konsumkön, mot bättre vetande och trots löfte om köpstopp på böcker, för att en recensent på omslaget uppgav att han "skrattade sex gånger på de första 40 sidorna" och jag saknar verkligen böcker som får mig att skratta. Tyvärr har jag och Magnus Utvik på SVT Godmorgon Sverige inte alls samma humor, verkar det som. Det är en bra bok, men jag skrattar inte.

Jag saknar dig, jag saknar dig! av Peter Pohl och Kinna Gieth är en av mina absoluta favoritböcker och jag har skrivit om den förut. Just nu har jag den som tunnelbanebok. Den ska tydligen komma som film i år, det ser jag fram mot.

Jag har en bunt tidningar under läsning också. Det här är mina favoritmagasin, de som jag prenumererar på eller köper regelbundet.

Äventyr (tidigare Äventyrliga familjer), Situation Stockholm, Språktidningen, Filter och Mothering.

Ska-läsa-högen:

Summan av kardemumman av Zac O'Yeah
Sorgesång för Easterly av Petina Gappah
Culture of fear av Barry Glassner
Shikasta av Doris Lessing
Natten innan de hängde Ruth Ellis av Margareta Strömstedt
Insekt av Claire Castillon
Baudolino av Umberto Eco
Mandelkärnan av Inger Alfvén
Till sista andetaget av Anne Swärd
Tonåringar av Ingrid Gråberg och Jenny Klefbom

Nyligen-lästa-högen:

Mahatma! av Zac O'Yeah
Med livet framför sig av Emile Ajar
Kafka on the shore av Haruki Murakami
With Child av Laurie R King
The mating season av P G Wodehouse
The Book on the Taboo on Knowing Who You Are av Alan Watts
Eat Pray Love av Elizabeth Gilbert
Radhusdisco av Morgan Larsson (för Breakfast Book Club)
Bluffen av Unni Drougge (inte med på bilden, också för BBC)
Att älska henne ... av Alex Schulman (inte med på bilden, också för BBC)
Connected av Nicholas A. Christakis

Lördag, soffhörn, sinnesförvirring

2011-02-12T11:16:00.005+01:00

Lördag. Har parkerat mig i soffan med en hög böcker och tidningar, bärbara datorn, tekopp och knäckemacka. Mannen knattrar i köket. De andra sover. Solen som lyste upp mitt hörn nyss och gjorde skärmen till en spegel har dragit vidare och skiner nu på de snöskottande männen på taket utanför. Tänker ligga här hela dagen och läsa, skriva och prata med folk som kommer förbi. Det känns bra.

Dottern och jag var på Sinnescirkus igår, en föreställning med mentalisten Henrik Fexueus. Vi var inbjudna som bloggare och var uppmanade att infinna oss klockan 17 prick. Väl där visade det sig att föreställningen inte började förrän 19, och inte var slut förrän 22. Irriterande tyckte vi, men när föreställningen var slut 22:08 stod vi upp och applåderade så att händerna sved och ångrade inte en minut av kvällen.
"Så jag lika starstruck ut som du när jag fick min bok signerad" frågade dottern efteråt. "Förmodligen" mumlade jag, "men sschh nu, jag försöker komma ihåg vad han sa till den där tjejen som fick hålla i boken."
Ja ni fattar att det var helt lysande. Jag säger det igen om ni inte fattade: det var lysande. Har legat halva natten och försökt komma på hur han gjorde det. Inget trolleri, bara manipulation.

Vad mer? SAMÖ-övningen gick bra. Vi satte hård press på myndigheterna. Somliga klarade sig bra, andra mindre bra. Streetfotokursen var rolig men dyr. Har recenserat här, vet inte om det är läsbart för folk utanför Facebook. Här är min favoritbild från kurshelgen:

och här fler bilder.

Nu ska jag återgå till bokhögen! Ajöss på en stund!

Medborgare och motståndskraft

2011-02-11T08:45:00.002+01:00

Ett av mina favoritord nu för tiden är medborgare. I mitt jobb på myndigheten handlar det mycket om medborgarna: medborgarens rättigheter, medborgarens ansvar, medborgarens inneboende styrka. Att vara medborgare är att vara med. Att räknas både som individ och tillsammans med andra. Utan medborgare, inget samhälle.

Ett annat favoritord är resiliens. Fram till i går har jag skrivit och sagt det på engelska (resilience) eftersom jag aldrig har hört någon säga det på svenska. Förra veckan skrev jag att det betyder "motståndskraft och återhämtningsförmåga". Igår läste jag i Språktidningen att resiliens anses vara ett svenskt nyord. Där förklarar man det så här:

Förmågan att stå emot och återhämta sig från störningar kallas resiliens.
Resiliens används oftast av psykologer och miljöforskare för att beteckna motståndskraft och förmåga till återhämtning. Ordet kommer från engelskans resilience, som också kan betyda 'elasticitet' och 'spänst'. Ordet används inom områden som ekologi, ekonomi och psykologi. I Veckans affärer dyker ordet upp i en artikel om jämställdhet: "Bolag med större mångfald har större resiliens, större förmåga att hantera kriser, fler perspektiv på beslutsfattande, fler motröster och större förmåga att rekrytera talanger av båda könen."

I mitt jobb handlar det mycket om hur medborgarna (och därmed samhället) kan bli mer resilienta, i bemärkelsen förebygga, hantera och återhämta sig från olyckor, kriser och katastrofer. Min tanke är att man som medborgare blir mer motståndskraftig och tålig ju mer delaktig man känner sig. Ju mer man vet om hur man ska ta hand om sig och andra. Ju mer man förstår hur samhället fungerar. Jag tror att en medborgare som känner sig införstådd och delaktig också känner ansvar.

Hur kan myndigheterna få medborgarna att känna sig mer delaktiga då? Ett sätt är att ge mer insyn. Visa hur kvarnarna mal. Visa att de som jobbar på myndigheterna också är medborgare.

Det finns många bra exempel på hur det kan se ut. Ett är hur redaktionen på Krisinformation.se använder sin dialogkanal på Twitter. Ett annat hur Mattias Jansson, kommunchef i Katrineholm, jobbar.

Och nu blir det krisövning

2011-01-30T11:40:00.007+01:00

I morgon börjar första fasen av SAMÖ KKÖ 2011, Sveriges största krisövning någonsin med 70 myndigheter och andra aktörer, sammanlagt drygt 6000 personer inblandade. I spelet drabbas Sverige av en kärnteknisk olycka, och myndigheterna ska göra sitt bästa för att skydda medborgarna.

Jag är med i motspelet (som bland annat spelar journalister och allmänhet) och ska tillsammans med Sofia Mirjamsdotter ansvara för simuleringen av sociala medier. Vi har tre erfarna bloggare (Martin Gelin, Daniel Swedin och Emanuel Karlsten) och sex elever från Mittuniversitetet till vår hjälp, och vi ska jobba i skift dygnet runt i 36 timmar. Förra veckan gjorde jag ett schema i excel med olika färger för alla skift, det såg ut som en indisk helgonfestival till slut!

Här är en 45 sekunders film om SAMÖ. Inte så spännande så man svimmar, men iallafall.

Mitt uppdrag på MSB (när det inte är övning) är bland annat att se hur myndigheten kan använda sociala medier, framförallt i kris. Det är intressant, och det finns många bra exempel på hur Twitter, Facebook, Youtube och bloggar har hjälpt folk att hitta viktig information snabbt, oavsett om avsändaren är en myndighet eller vanlig medborgare.

Det finns också många tjänster som exempelvis Ushahidi, Healthmap och Safeandwell där myndigheter och medborgare utbyter information med varandra. till stor nytta för alla.

Vi på Krisinformation.se började använda Twitter för snart två år sedan, för nyheter och för dialog. Det har varit väldigt positivt, på många sätt: vi når ut till fler, vi når ut snabbare, och vi får in information. Våra användare (svenskarna) får större insyn i myndighetens arbete och får större möjlighet att ställa rimligare krav. Mer demokrati, helt enkelt!

I bästa fall kan de här tjänsterna (sociala medier och tjänster för crowdsourcing, gemensam problemlösning) öka motståndskraften och återhämtningsförmågan (resilience) hos både den enskilda medborgaren och samhället i stort. Om man känner att man kan bidra på något sätt ökar känslan av ansvar. Och ju mer man tar ansvar för sig själv och andra, desto större är chansen att man vet vad man ska göra när någonting händer.

Spännande och tråkiga gatubilder

2011-01-28T14:25:00.006+01:00

Nästa helg ska jag gå på kurs i gatfoto, eller Street Photography som det kallas på Fotografiska Museet. Det ska bli roligt, men lite läskigt! Tänk om alla är jätteduktiga och har superavancerade kameror och kan allting om zoomområde, färgstick, ISO och RAW. Och så kommer jag som knappt kan skilja på slutare och bländare.

Men jaja det får bli som det blir!

Vad jag hoppas på mest är att få bra diskussioner och råd om hur man kan plåta okända människor med bibehållen respekt. Och kanske nån bra tumregel om bländare och slutare.

Det står att man ska ha med sig en spännande gatubild och en tråkig gatubild. Jag vet inte om de menar att man ska ha med sina egna bilder eller andras, men jag tar väl med två egna. Om du har någon favorit bland de här får du gärna säga vilken, här eller på Flickr. Och ja, du får gärna välja vilken du tycker är tråkigast också!

Prickchock! Njutångest! Gnällvarning!

2011-01-27T22:39:00.005+01:00

Jag är så himla duktig och äter inte godis längre, fast mörk choklad är ju inte godis (mer frukt, va?) så det får jag äta. Susade förbi chokladhyllan idag och såg nånting med "mörk" och "ekologisk" och "grönt te", bra, det lät nyttigt och lagom ogott, det stoppade jag ner i vagnen.

Men döm om min fasa när jag nyss tog fram chokladkakan coop Prima Mörk choklad mango & green tea! Den var full av otäcka prickar, sliskigt snack och snömos. Det började redan på framsidan

Klicka! Förstora!

där den (förmodligen helt oskyldiga) produktutvecklingschefen Uta Marienhagen uttalar sig om chokladen innanför. Den smakar "äkta mango" bedyrar hon, och det är ju bra eftersom falsk mango smakar väldigt äckligt, lite som vidbränd gröt. Sen skruvar hon upp spänningen lite, sänker rösten och viskar hest:

"Bitar av mango ger en fint krispig konsistens..."

... och där bryts meddelandet. Vi får aldrig veta vad det var Uta skulle berätta om innan hon föll ner från stolen av återhållen extas.

Som ni säkert redan har anat är det språkpolisen i mig som har fått ett allergiskt anfall. De tre prickarna kallas för ellipsligatur och används för att markera nånting avbrutet. (Alla som läser Lottens blogg vet redan vad det är.)

Wikipedia har följande att säga om ellipsligaturer:

Uteslutningstecknet används också för att ange att något avbryts mitt i ett ord, eller i en mening. Då ett ord är ofullständigt skrivs tecknet tätt intill, medan om det är en mening som inte är fullständig föregås tecknet av ett mellanrum:

"Din idi…!" – längre än så hann Patrik inte innan hans syster smällde dörren efter sig.
"Men hur kunde … Hon var ju här alldeles nyss!"

Så förutom att det ser himla fånigt ut med tre prickar efter en mening som "Bitar av mango ger en fint krispig konsistens" så betyder prickarna (eftersom de sitter tätt intill ordet) att "konsistens" blott var början av ett ord. Min hjärna tvingas leta efter ord som börjar med "konsistens", och hittar (med hjälp av Svenska Akademiens ordlista) bara ord som inte verkar passa in det minsta i detta chokladsammanhang.

"Bitar av mango ger en fint krispig konsistensgivare"?

Av detta får min hjärna allergiska utslag. Men det hjälper inte det minsta att vända på kakan. Det blir ännu värre!

Klicka och förstora på egen risk!!!

Min hjärna försöker slita sig från sina förtöjningar. Inte bara måste jag komma på vad Se..., Dofta..., Bryt... och Smaka... ska fortsätta som för ord (förslag mottages tacksamt). Dessutom måste jag läsa all denna kväljande smörja!!!!%#*

När någon okänd person talar om för mig att jag ska SE, DOFTA, BRYTA, SMAKA, ANDAS och framförallt NJUTA (njuuuut nu, hör du det, jag står här och tittar medan du njuuter, njuuut!) blir jag tre år och vill inte njuta alls. Vill inte! Tänker inte bryta! Inte placera en liten bit på tungan! Titta här hur jag FLOMPAR av en STOR bit och glufsar i mig den medan jag håller för näsan, haha, det smakade ingenting, jag vet inte ens vad en mango är, lalalala jag hör inte!

Ja, så kan det gå.

PS Om rutan däruppe hade varit större hade jag tryckt in fler utropstecken samt orden Parentesterror! och Interjektionsattack! men nu får ni nöja er som det är.

Summa summarum

2011-01-21T07:45:00.002+01:00

Vissa dagar märker man knappt. Andra börjar med en smäll eller ett lyckorus, och sen händer det saker hela dagen. I går var en sån dag, den sorten som börjar dåligt men som fyller på med bra tills man är helt återställd. Precis innan jag somnade gjorde jag en bra- och dåligt-lista i huvudet:

• vinkade av dottern på tåget. (Dåligt, för att jag började sakna henne innan ens dörrarna stängs.)

• blev lappad av bitter hatisk man i gul väst. (Dåligt. Dyrt och jättedåligt.)

• höll föredrag för mycket entusiastiska holländare. (Bra. Kul med holländare, särskilt glada.)

• blev uppringd av fd kollega som ville äta lunch. (Bra! Trevlig kollega och god lunch på Pong.)

• somnade nästan framför jobbdatorn halv tre. Bestämde mig för att gå hem tidigt. (Bra! Klokt beslut! Skulle inte ha gjort någon nytta sovande.)

• upptäckte att ekolivset på tvärgatan hemma har den goda muslin som inte finns någon annanstans på söder. Köpte två kartonger och hade en trevlig konversation med ekolivskassörskan. Vi konstaterade att det i vissa fall är svårt att undvika högre kostnader när man har stor familj, som tex när man ska gå på teater tillsammans eller när alla gillar den dyra goda muslin. Funderade på att gömma muslin i ett hemligt skåp, men har tyvärr inget hemligt skåp (svårt att ha hemliga skåp i stor familj). (Bra. Musli är nyttigt.)

• somnade på soffan halv sex eftersom ingen var hemma och pratade med mig. (Ganska bra, men var hemskt groggy när jag vaknar en halvtimme senare. Är dålig på att sova på dagen.)

• fick veta att dottern är välbehållen hemma igen. (Bra! Underbart!)

Allt som allt alltså: det goda segrade.

Ibland blir det bara för mycket

2011-01-20T17:01:00.006+01:00

Körde dottern till stationen i morse. Hon var superstressad: i sista stund gick väskan sönder och hon fick laga med silvertejp, kontanterna tog slut på mobilkortet och matsäcken höll på att inte få plats i handbagaget. Vi var sena och jag tog kurvorna på tjutande däck. Klockan visade på tre minuter kvar när jag tvärnitade utanför Arlanda Express. – Du hinner, hojtade jag och slet ut väskorna medan dottern redan var framme vid den motvilliga biljettmaskinen och försökte få den att fungera. In på tåget, väskorna på bagagehyllan och ... andas. Vi hann! Skönt, fast sorgligt, för jag vill ju egentligen ha henne kvar. Men vi kramades länge och lovade att ses snart igen, nu i vår, och var har du biljetten nu då, och ring när du kommer fram, puss och kram, hejdå! Och så gick tåget, och jag gick tillbaka de tjugo stegen till bilen.

Där stod en man i gul väst och såg rasande ut.
– Det här blir dyrt för dig, sa han.
– Va, oj, varför det?
– Niohundra kronor, skrek han triumferande. Det är redan skickat och klart!
– Men vadå, jag har ju bara stått här en pytteliten stund ...
– Tre minuter! Jag har stått och tagit tid!

Det där fick mig totalt ur balans. Jag kände hur hjärtat sjönk som en sten.
– Men varför ... Om du stod här och tog tid, inte ens tjugo meter ifrån mig, kunde du inte ha sagt till då? Ropat på mig? Jag visste verkligen inte att man inte fick ...
– Det är inte mitt problem! Det står "Endast taxi" därborta!

Jag satt mig i bilen och körde iväg, helt nere i skoskaften. Jag tillochmed grät. Att folk kan vara så där. Jag fattar det inte! Inte själva böterna, även om det självklart svider något fruktansvärt att få nästan tusen spänn i böter när man har dåligt med pengar. Inte principen heller: uppenbarligen var jag så stressad att jag inte såg skylten, och får skylla mig själv. Det är säkert en befogad regel. Och han gjorde bara sitt jobb, jag menar inte att han skulle ha gjort något undantag för mig.

Men varför ÄR man så där? Varför tar man på sig sin gula väst och sin röda ilska, klockan sju på morgonen? Varför står man och tar tid? Och samlar gift i munnen som en annan lama, istället för att ropa Hallå damen, här kan du inte stå! Du måste köra fram här 30 meter!

Eller åtminstone framföra bötesbeskedet med lite medkänsla. Ledsen, jag såg att du var rädd att din dotter skulle missa tåget men jag måste tyvärr ändå ge dig de här böterna. Ta det lugnt när du kör hem nu, hoppas dottern kommer tillbaka snart.

Jag försöker vara en hyfsad person. Göra snälla bra saker. Göra folk glada om det går, se ljust på livet, universum och allting. Jag är optimist och tycker att de allra flesta jag möter är fina och coola och bra. Det finns gott hopp om mänskligheten, helt enkelt. Men ibland blir det bara för mycket. Ibland vill folk bara ösa sin bitterhet över en, det är som att springa rakt in i en vägg av ovilja. Det är verkligen synd.

Science fiction / Alternativ fiction du verkligen borde läsa

2011-01-03T11:45:00.003+01:00

Redan på bokklubbsfrukosten i november lovade jag att sammanställa en lista över Science Fiction Du Måste Läsa. I går såg jag att jag hamnat på Rättviseförmedlingens lista över Folk som kan mycket om sci-fi – det är hög tid att leva upp till en så ärofull titel.

Så här kommer den utlovade favoritlistan! Den är uppdelad i tre sektioner: Favoriter, Goda tvåor och Andras tips.

Listorna är ordnade alfabetiskt efter författarens efternamn. Titlarna är på det språk som jag har läst dem - i det fall jag känner till titeln i orginal eller översättning skriver jag den inom parentes efter.

Mina favoriter

• Douglas Adams serie Hitch Hiker's Guide to the Galaxy (Liftarens Guide till Galaxen) är fem bästsäljande böcker, radioteater, filmer, datorspel, serier och handdukar. Det är en rolig, galen, språkskön satir över världen och oss människor. Bok 1 och 3 är roligast. Adams var en humanist, ateist, utrotningshotadedjurist och en lysande författare som dog alldeles för ung på ett gym. Man ska aldrig gå på gym.

• Isaac Asimov skrev bortåt 500 böcker när han inte arbetade som biokemist och lärare. De mest kända är serien om Stiftelsen och Robot-böckerna, men min absoluta favorit är novellen The Last Question. Robot-romanen The Naked Sun är också bra: en deckare med polisen Elijah Baley och hans robotpartner R. Daneel Olivaw; om sex och närhet, konventioner och konstgjord befruktning.

• Ray Bradbury är ännu en superproduktiv författare. Mina favoriter är dystopin Fahrenheit 451, novellen All Summer In A Day och novellsamlingarna Den Illustrerade Mannen och The Golden Apples of the Sun, där bland annat A Sound of Th under ingår, en novell som i mitt tycke är den allra bästa att sätta i händerna på någon som vill förstå vad science fiction går ut på.

• Arthur C Clarke räknas tillsammans med Asimov och Robert Heinlein till de tre största inom SF. En av hans bästa böcker är The Light of Other Days som han skrev tillsammans med Stephen Baxter. Den undersöker vad som skulle hända om man verkligen kunde använda så kallade maskhål för att se in i andra tider.

• Suzanne Collins Hungerspelen är en dystopi om en ganska nära framtid, där medborgarna distraheras från tankar på rättvisa och uppror genom ett återkommande skådespel i tv, en livesänd kamp på liv och död mellan 24 ungdomar på en öde ö. Spännande trilogi, väldigt bra översatt från engelska av Lena Jonsson.

• Philip K. Dick är en svartsynt filosof, mest känd för sina böcker som blivit filmatiserade som Blade Runner, Total Recall, A Scanner Darkly och Minority Report som är min favorit.

• Neil Gaiman är i fantasydelen av alternativ fiction. Missa inte den ljuvliga magiska Stardust eller den absurda, roliga och kusliga Anansi Boys.

• Jag fick The Stainless Steel Rat - den första av Harry Harrisons böcker om hjälteskurken James Bolivar DiGriz – i 30-årspresent av en god vän. Hans aning om att jag skulle älska den hårdkokta och självgoda Slippery Jim var alldeles rätt.

• Även Glory Road (Ärans väg) av Robert Heinlein har en särskild plats i mitt hjärta, eftersom mannen i mitt liv jämförde mig med hjältinnan Star när vi bara hade känt varandra i några dagar (han var ung och antagligen kollrig av kärlek). Jag hade aldrig hört talas om Heinlein men ville inte visa mig okunnig, så jag skyndade mig till biblioteket och lånade allt de hade inne av honom, bland annat Magic, Inc. och Dubbelstjärna (Double Star) som är två andra favoriter. I likhet med många andra sf-författare var Heinlein verkligen en framtidsperson. Han tänkte ut och skrev om en hel massa uppfinningar, till exempel mobiltelefoner, automatiska strömbrytare, handtorkare, solpaneler, skärmsläckare, vattensängar och online-tidningar, långt innan de blev verklighet.

• Jan Lars Jensen är en kanadensisk bibliotekarie som blev galen. Det började med att han skrev Shiva 3000, en fantastisk roman som har kallats för "en korsning mellan Ramayana och Jurassic Park" och "en förödande allegori över vår egen tid". När boken började sälja oväntat mycket började Jansen oroa sig för att hinduer skulle ta illa upp av hans beskrivning i boken av de fiktiva hinduiska gudarna. Han började ligga sömnlös på nätterna, och efter några veckor gick han in i en psykos, försökte ta livet av sig och hamnade på psyket. (Efter en lång och långsam återhämtning skrev han boken Nervous System: Or, Losing My Mind in Literature.)

• Ursula Le Guin är drottningen av alternativ fiction, både inom sf och fantasy. The Dispossessed (Shevek) från 1974 är den bästa science fiction-romanen ever, i min bok. Den handlar om en ung forskare som lämnar sitt hem på den anarkistiska, feministiska planeten Anarres, inbjuden med ett generöst forskningsanslag till den rika och dekadenta grannplaneten Urras.

Fler väldigt bra böcker av Le Guin: Trollkarlen från Övärlden (Wizard of Earthsea) och de fem följande böckerna i serien om Övärlden, och The Left Hand of Darkness (Mörkrets vänstra hand).

• Jag var sexton när jag läste 1984 av George Orwell och jag har nog aldrig blivit så upprörd av en bok sedan dess. Jag slängde boken i väggen av raseri och grät floder. Det är en nattsvart och hopplös dystopi, en svidande uppgörelse med det totalitära samhället.

• Severna Parkes The Annunciate är omtumlande läsning: efteråt vill man gärna gå ut i ljuset och andas frisk luft. Det är en mörk och drömlik historia om knark, lesbiskt sex och nanoteknik.

• Min yngsta son drog in mig i Discworld (Skivvärlden) för många år sen, Terry Pratchetts bokserie om ett universum som vårat, bara lite mer skruvat. Med tiden har böckerna blivit mer finslipade i sitt humanistiska budskap. Den senaste, Nation, är visserligen inte en del av Skivvärlden, men nog så brinnande i sin uppmaning att ifrågasätta både tro och vetande, och att lyckas vara en individ utan att förminska kraften i kollektivet.
Pratchett har också skrivit den underbara historien Good Omens (Goda Omen) tillsammans med Neil Gaiman, om en ängel och en demon som tillsammans försöker förhindra jordens omedelbara undergång.

• Neal Stephensons post-cyberpunkhistoria Snow Crash kommer tvåa på min sf-lista. Förutom spänningen och den minst sagt tankeväckande framtidsvisionen är det en berättelse pepprad med fakta och teorier om språk, tungomålstalande, neurologi, religion och sumerisk mytologi. Alla som gillade Dan Browns mässande i Da Vinci-koden borde ta av sig hatten för Neal Stephenson och Snow Crash - detta är edutainment på en betydligt högre nivå.

Goda tvåor

• Isaac Asimov: Stiftelse(Foundation)-böckerna. Psykohistorikern Hari Seldon förutser galaxens undergång. Hur kan man rädda all kunskap åt eftervärlden?

• Ray Bradbury: The Martian Chronicles (Invasion på Mars). Sammanhållen novellsamling om hur människorna tvingas lämna den atombombade jorden och kolonisera Mars och marsianerna.

• Anthony Burgess: A Clockwork Orange. Med ett annorlunda slut än filmen.

• Mikhail Bulgakov: Mästaren och Margarita. Magisk realism och samhällskritik.

• Arthur C Clarke: Böckerna om Rama och 2001: A Space Odyssey (2001: En rymdodyssé) är några av de mest välskrivna, spännande och omtumlande rymdhistorierna.

• Philip K Dick: Ubik, The Man in the High Castle (Mannen i det höga slottet), Do Androids Dream of Electric Sheep? (Androidens drömmar). Hemskt och bra.

• Robert Heinlein: novellen By His Bootstraps (en av de smartaste skildringarna av problemet med tidsresor) och romanen Stranger in a Strange Land (Främling på egen planet) som har fått många nybörjare att älska science fiction. Influerade hippiekulturen med tankar om individens frihet och ansvar, sexuell frihet och annat skoj.

• Frank Herbert: Dune. En av de mest kända sf-bokserierna, om ett framtida samhälle på en ökenplanet.

• Aldous Huxley: Brave New World (Du sköna nya värld) från 1932. Om det perfekta samhället, där människorna lär sig allting i sömnen och barnafödandet är bortrationaliserat. Vem behöver robotar, när man kan droga människor till lydiga slavar.

• Ursula K Le Guin: The Lathe of Heaven (På andra sidan drömmen), The Left Hand of Darkness (Mörkrets vänstra hand) och novellsamlingen The Wind's Twelve Quarters (Röster i vinden).

• Stanislaw Lem: Solaris.Psykologi, metafysik och spöken på rymdstationen.

• C S Lewis: Out of the Silent Planet (Utflykt från tyst planet). Första delen i en trilogi som Narnia-författaren skrev efter ett samtal med J R R Tolkien, där de kom överens om att Lewis skulle skriva ett rymdepos och Tolkien en historia om tidsresor.

• Mikael Niemi: Svålhålet – ytterst märklig tornedalsk sf med mycket sex och snusk.

• George Orwell: Animal Farm (Djurfarmen), svart politisk satir.

• Philip Pullmans serie His Dark Materials (Den mörka materien: Guldkompassen, Den skarpa eggen och Bärnstenskikaren). Barn som reser genom parallella världar, religionskritik.

• Eric Frank Russell: Agent i rymden Humor och nonsens: Lite av Släpp fångarne loss, fast i rymden.

• Mary Shelley: Frankenstein. Tidig kritik av vad industrialismen skulle göra med människorna.

• Neal Stephenson: The Diamond Age. Utvecklingsroman och thriller. Nanoteknologi och AI.

• Theodore Sturgeon: More Than Human (Mer än människa). Sex extraordinära människor låter sina förmågor smälta sammans för att fungera som en enda organism. Fantastiskt, välskrivet och kärleksfullt.

• Jules Verne: Journey to the Center of the Earth (Resan till jordens medelpunkt) Gammal hederlig sf.

• Kurt Vonnegut: Slaughterhouse Five (Slakthus Fem) En amerikansk soldat blir tillfångatagen i Tyskland, men råkar få "tids-spasmer" och reser ut och in i olika tidsrymder. Har kallats "en av de starkaste anti-krigsskildringarna i modern litteratur". Brändes på bål när den kom ut i USA 1969.

• H G Wells: The Invisible Man (Den osynlige mannen) och The War of the Worlds (Världarnas krig). Mer klassisk sf.

Andras tips (på min snart-lista, böcker som familjen och vänner rekommenderar)

• Kingsley Amis: The Alteration. Alternativ historia: Reformationen har aldrig ägt rum.

• Margaret Atwood: The Handmaid's Tale. Feministisk, anti-totalitär nära-framtidsroman.

• Iain M Banks Culture-romaner.

• Octavia E Butler: Parable-serien, dystopiskt om en ung hyperempatisk hjältinna.

• Orson Scott Card: Ender-serien. Mänskligheten hotar att utrotas av utomjordiska insektsvarelser.

• Michael Crichton: Sphere. Psykologisk thriller om att bärga ett enormt utomjordiskt rymdskepp från oceanens botten, av (den märkliga) författaren till bland annat Jurassic Park.

• Douglas Coupland: Generation A. Nära-framtidsroman om fem personer som blir stuckna av bin, fast bin är utrotade, och blir utsatta för forskning och kändisskap.

• William Gibson: Sprawl- och Bridge-trilogierna: cyberpunk, steampunk, klassiker.

• Lian Hearn: Tales of the Otori (Sagan om klanen Otori). Fiktiv japansk historia om släkten Otoris kamp för att få makten över De Tre Rikena.

• Tanith Lee: Don't Bite the Sun. Tonåringar med fullständig frihet, inklusive att bli dödad och få en ny kropp, nytt kön och ny identitet om och om igen.

• Doris Lessing höll tydligen på att inte få Nobelpriset för att hon även skrivit science fiction. Shikasta är den första i serien Canopus in Argus-serien, om hur avancerade galaktiska kulturer experimenterar med bland annat Jorden.

• Lotta Lotass som sitter i Svenska Akademin har skrivit Tredje flykthastigheten. Jag försökte att läsa den en gång men somnade. Ska göra ett nytt försök.

• Sergei Lukyanenko: Night Watch-serien. Modern fantasy i Ryssland.

• Elizabeth Moon: Speed of Dark. Nära-framtidsthriller med en autist i huvudrollen.

• Alastair Reynolds: Revelation Space-serien. Mänskligheten har börjat kolonisera närliggande solsystem. Sf, thriller, cyberpunk.

• Kim Stanley Robinson: Mars-serien. Utopiskt, ekologiskt om terraformandet av Mars.

• Joanna Russ: The Female Man (Honmänniskan). Feministisk satir.

Det finns naturligtvis många, många fler böcker att läsa (och filmer att se) för den som vill bli upplyst om den sköna nya världen därute. Listorna här är högst personliga och begränsade till vad jag faktiskt känner till och gillar, eller vad folk jag litar på har rekommenderat. Två 100-listor finns här och här, och här kan du läsa om vilka böcker två av SF-bokhandelns grundare anser borde finnas med i en sf-kanon.

Det är inte bara "typisk" science fiction på listan. Jag har skrivit tidigare om varför jag hellre kallar det alternativ fiction eller fantastisk fiction, om någon envisas med att vilja ha ett genre-namn. Huvudsaken är att det är tankeutvidgande läsning som utgår från ett: Tänk om man kunde ...

Till sist ett citat från svenska Wikipedias ambitiösa artikel om sf:

"Sin största påverkan har genren kanske haft genom de dystopiska framtidsvisioner som skilda författare har gett uttryck för. Genom att driva utvecklingen till spets och yttersta konsekvens får författaren ett starkt vapen. Med 1984 varnade George Orwell för riskerna för ett storebrorssamhälle, Ray Bradbury kunde i Fahrenheit 451 varna för riskerna med ett alltmer strömlinjeformat mediesamhälle och Aldous Huxley beskriver i Du sköna nya värld farorna av att driva gentekniken till sin spets."

Läs sf och ligg steget före!

Enkät om böcker

2010-12-31T18:35:00.001+01:00

Jag är med i bokklubben Breakfast Book Club (eller BBC som jag kallar den lite tufft) som träffas på VeteKatten en torsdagmorgon i månaden och diskuterar böcker, ibland tillsammans med författarna. Senast vi skulle träffas var jag insnöad i London och fick vara med på knastrig Skype-linje!

BBC-Petra skickade vidare en enkät häromdagen och nu tänkte jag besvara den. Petras egna svar kan du läsa här.

Hur många och vilka böcker fick du i julklapp i år?

En, den enda jag hade önskat mig:
Vips, så blev det liv! av Bob Hansson.

Vilka böcker gav du bort i julklapp?

Violence av Slavoj Zizek

Underbara dagar framför oss av Henrik Berggren

Blood Meridian av Cormac McCarthy

All the Pretty Horses av Cormac McCarthy

Heart of darkness av Joseph Conrad

Frankenstein av Mary Shelley

Jag saknar dig, jag saknar dig av Peter Pohl

Hade du skrivit en önskelista?

Ja, den var kort och jag fick allt på den: tröja, örhängen och bok.

Fick du/eller gav du bort någon läsplatta?

Nix!

Vilken bok ser du mest fram emot under 2011?

Skymningssång i Kalahari av Lasse Berg, uppföljaren till den fantastiska Gryning över Kalahari.

Vilken är den bästa bok du läst i år?

Svårt! Jag har läst många bra böcker i år, ovanligt många eftersom jag hade en lång sommarledighet när jag hann läsa mycket. Det kan inte bara bli en bok som svar på den frågan utan tre:

Nation av Terry Pratchett. En av Pratchetts allra bästa, och den första på länge som inte är en Discworld-bok. En rolig och kärleksfull historia om individen och nationen, om tro och vetande och om att bli vuxen.

Lotsa barn: att fostra med känsla och sunt förnuft av Lars H. Gustafsson. Klokt och viktigt för föräldrar.

Connected : mänskliga relationer, sociala nätverk och deras betydelse i våra liv av
Nicholas A Christakis (översatt av Helena Hansson). Spännande och tänkvärd bok om varför vi spelar roll i varandras liv.

Jag tänker alltid vara ett civilt vittne

2010-12-29T10:30:00.002+01:00

Häromdagen blev tre ordningsvakter friade av tingsrätten, fast det är bevisat att de använde övervåld. De tre vakterna satte handfängsel på en 19-årig kille på Vällingby tunnelbanestation, släpade in honom i ett soprum och tryckte ner hans huvud i en soptunna. Så långt är det kristallklart. Men eftersom ingen kunnat peka ut vem som gjort vad går alla tre fria.

Tidigare i december friade tingsrätten en Norrmalmspolis från åtal om misshandel, vållande till kroppsskada, olaga frihetsberövande och dataintrång. Han misstänkte en 19-årig tjej för att ha lånat ut sitt SL-kort till en kompis, och tog med in i ett så kallat avräkningsrum där hans kollega väntade. När de kom ut fem minuter senare hade tjejen brutit armen. Hon är 160 lång och vägde 40 kilo. Båda poliserna är stora och biffiga (jag såg dem i tingsrätten). De hävdade att hon råkat bryta sin egen arm, antingen genom att ha "krängt" när de höll henne "i ett löst grepp" eller att hon "ramlat mot stolen". En rättsläkare vittnade om att skadan i flickans arm måste ha uppkommit genom vridvåld och att det i princip är omöjligt att skadan skulle ha orsakats på det sätt som försvaret har angivit. Ändå friades polisen.

Det här är tyvärr inga unika händelser. Det finns visserligen många bra poliser och väktare. Jag känner många bra poliser, och en bra väktare. Men det finns också de som inte kan sätta gränser när de blir upprörda. Som tappar omdömet när adrenalinet pumpar. Som har förlorat respekten för sina medmänniskor.

De finns, och de behöver hjälp. Vi kan inte blunda för det, vi måste alla hjälpa dem. Deras chefer måste ställa mycket högre krav i sin rekrytering. Deras duktiga och kompetenta kollegor måste bli bättre på att säga ifrån när det blir fel, och föregå med gott exempel. Och vi vanliga medborgare, civila vittnen, du och jag. Vi får inte titta bort när det finns den minsta risk att den polis eller väktare som gör ett ingripande kanske är ett rötägg.

Visst, det är inte roligt att ställa sig och titta på när polisen eller väktarna gör ett ingripande. Men ibland är det nödvändigt. Man får räkna med arga ord och blickar. Det är absolut inte populärt att följa efter till vaktrummet, särskilt inte om man talar om att man tänker lyssna utanför dörren tills den fasttagne kommer ut igen. Men vad ska vi göra? Vi kan inte låtsas som det regnar. Vi vet hur det går när man låtsas som det regnar. Ingen av oss vill ha ett samhälle där poliser och väktare kan utöva övervåld, misshandla och bryta armar och ben på medborgarna utan påföljder, utan att bli avstängda från sina jobb. Eller hur?

Mitt nyårslöfte 2011 ska bli att i ännu högre grad lägga mig i. Tyst och snällt om möjligt, men envist. Utan att vara till hinder för lagens utövare, bara de som är på väg att bryta mot den. Det ska aldrig vara mitt fel att det enda som saknades var ett vittne.

• dn.se: Vakter frias trots övervåld
• svd.se: Polis åtalad, bröt armen på kvinna
• dn.se: Frustration över att få åtalade poliser fälls

Gå bra-dröm om Robyn

2010-12-26T22:29:00.007+01:00

I natt drömde jag att Julia och jag åkte buss, när vi hörde busschauffören gnola "Det går så bra för lilla mig" och upptäckte att det var Robyn som körde bussen, höggravid och med en stor silkesturban runt huvudet. Hon kastade menande blickar på mig och strök sig över magen.

"Det kommer säkert att gå bra", sa jag lugnande. "När är det dags?"
"Vattnet gick just", svarade Robyn.

Julia och jag hjälpte Robyn av bussen och in i ett gammalt trähus. Jag bad Julia att hålla Robyn sällskap medan jag gick för att ringa min barnmorska Cayenne, som är kvinnan bakom dykmetoden. Robyn satt på huk på golvet, och Julia satt mittemot och höll hennes händer. De andades lugnt tillsammans och såg varandra djupt i ögonen.

"Det här kommer att gå bra", tänkte jag.

Drömmen på Dlogg. Wikipedia om drömmar. NE.se om drömmar. Gamla drömmar. En drömbildare. En turbaniserare. Andra om drömmar, robyn, dykmetoden

Moore is less - med feminismen som täckmantel

2010-12-20T09:51:00.001+01:00

(tillägg till posten om #prataomdet)

Den amerikanske dokumentärfilmaren Michael Moore, som jag vanligtvis gillar, har skrivit ett skitdumt öppet brev till Sveriges regering. Syftet är att försvara Julian Assange (vars WikiLeaks jag stödjer) som är misstänkt (men inte åtalad) i en pågående utredning om sexualbrott. Moore skriver att det är oerhört fult att använda förtryck mot kvinnor som ursäkt i egna syften, men det är exakt det han gör själv!

Moore påstår att Sverige bara vill sätta dit Assange. Hans argument är att Sverige i nio av tio sexualbrottsmål inte tar till några lagliga åtgärder ("never even bother to start legal proceedings"), vilket är absolut nys, så nu när Assange riskerar åtal måste det vara något annat som ligger bakom.

Moore säger att våldtäktsmän måste älska Sverige. Han citerar bland annat en Amnestyrapport som man kan undra om han ens har läst,) och en artikel från den brittiska organisationen Women Against Rape.

Moore skriver:

Sweden has the HIGHEST per capita number of reported rapes in Europe.
This number of rapes has quadrupled in the last 20 years.
The conviction rates? They have steadily DECREASED.

Som Amnesty själva skriver kan Sveriges extremt höga antal rapporterade våldtäkter förklaras av att man här rapporterar varje specifik våldtäktsHANDLING, inte bara våldtäktsfall. (De utesluter inte att det kan bero även på ett ökat antal våldtäkter, men är väldigt försiktiga med den formuleringen (sista stycket på sidan 8)). Om man tänker efter så är det en rätt extrem statistisk skillnad.

De säger också att det verkar finnas en ökad vilja att rapportera våldtäkt, och att definitionen av våldtäkt är bredare än på många andra håll.

När det gäller sista punkten skriver Amnesty att antalet rättegångar efter rapporterade våldtäkter ökar. Inte minskar! Sidan 9: In Sweden, 20 per cent of the reported acts of rape resulted in a court trial in 2008, a marked increase from the previous two years when less than 15 per cent of cases were tried by a court.

Moore ljuger vidare: "So imagine our surprise when all of a sudden you decided to go after one Julian Assange on sexual assault charges. Well, sort of: first you charged him. Then after investigating it, you dropped the most serious charges and rescinded the arrest warrant."

Det var aldrig några charges, alltså åtal eller åtalspunkter. Det fanns en misstanke mot Assange, och ett beslut om anhållande som sedan lades ner.

"Then a conservative MP put pressure on you and, lo and behold, you did a 180 and reopened the Assange investigation."

Va? Vad skulle det vara för konservativ parlamentsledamot? New York Times skriver: "The reference appears to have been to Claes Borgstrom, the lawyer for the two Swedish women, who is Sweden’s former equal opportunities ombudsman, and the spokesman on gender equality issues for the Social Democratic Party, the main opposition group in the Swedish Parliament."

Sen lägger Moore handen över hjärtat och säger: "I'm sorry if I've jumped to any unnecessary or wrong-headed conclusions in my efforts to state a very core American value: All people are absolutely innocent until proven otherwise beyond a reasonable doubt in a court of law."

Ja just det, den där fina amerikanska värdegrunden som tillåter att två miljoner fångar sitter i det gulag som kallas det amerikanska fängelsesystemet, som ser mellan fingrarna på tortyren i Guantanamo och som låter fjärrstyrda robotar döda "misstänkta militanta" varje dag.

Sverige har faktiskt ett kanske alltför generöst rättsväsende, som verkligen hellre friar än fäller. Det är därför det är så svårt att döma till exempel våldtäktsmän, vilket Amnesty och många andra med rätta beklagar.

Hela artikeln är full med fel och dumheter i samma stil. Det blir för långt att ta upp alla här, men ett av de värsta är när han på slutet skriver:

"Unless you have the evidence (and it seems if you did you would have issued an arrest warrant by now), drop the extradition attempt and get to work doing the job you've so far refused to do: Protecting the women of Sweden."

Men det HAR ju utfärdats en arrest warrant (inte bara anhållning utan även häktning)! Både tingsrätten och hovrätten har prövat frågan och slagit fast att häktningen är legitim och baserad på den tredje och näst högsta misstankegraden, "på sannolika skäl misstänkt". Bara det faktum att häktningsbeslutet överklagades, först till hovrätten och sen till Högsta domstolen, och ändå står fast, visar att det här inte är något godtyckligt beslut av någon enskild, suspekt tjänsteman på sin kammare.

Om jag trodde att Moore verkligen brydde sig om hur svenska kvinnor kan få lida för att rättssäkerheten är för stor för dem som anklagas skulle jag gärna hålla med. Men hans argument är tvärtom att rättssäkerheten är för svag för de anklagade.

Jag håller absolut med om att Assange kan vara offer för smutskastning. Men Moores förmenta feminism är bara en ursäkt för helt andra syften. Det känns väldigt gubbigt.

DN om Moores brev

Ett märkligt sammanträffande på väg till tandläkaren

2010-12-18T21:02:00.000+01:00

Något mycket egendomligt hände mig på väg till tandläkaren härom morgonen. Eller snarare två egendomliga saker, inom loppet av några minuter. Så här var det:

Jag skulle vara hos tandläkaren klockan tio. 09:40 kom jag ut genom porten och upptäckte att jag glömt min plånbok. Åkte upp igen, letade, hittade plånboken och var tio minuter sen när jag kom ut igen och började småspringa genom snöstormen.

Min tandläkare har sin mottagning på Götgatan, precis vid Gunnarssons konditori och Skanstulls tunnelbanestation, men det tar minst en kvart att gå dit i motvind på snöbuckliga trottoarer så jag kände mig ganska jäktad. Vid övergångsstället efter Medborgarplatsen stannar en fiskbil för rött ljus. "Perfekt!" tänker jag och skuttar ut i gatan, fram till bilen. Jag knackar på rutan och öppnar dörren på passagerarsidan. "Ska du bort till fiskaffären?" frågar jag. (Göta Fisk ligger längre bort på Götgatan.) Chauffören stirrar på mig och ropar "Nej!"
"Men jag ska bara bort till Gunnarssons, kan jag åka med dit eller?" fortsätter jag. "Nej!" kvider chauffören, och jag inser att han inte vill att jag ska åka med. "Okejdå, tack ändå" säger jag och stänger dörren och lufsar tillbaka till trottoaren.

Först där och då slår det mig att jag har betett mig lite konstigt. Anna Toss, skärp dig! tänker jag. Du är snart femti, då får man inte lifta mitt i stan! Du skrämde säkert slag på den stackars fiskmannen, komma ångande sådär i öronlappsmössa och slita upp dörren.

Jag fortsätter Götgatan fram men bara några sekunder senare hör jag någon bakom mig som ropar: "Hallå! Hallå där! Du!" Jag vänder mig om och ser två unga killar i en firmabil från ett stort telefonföretag. Den ena sticker ut huvudet genom bilfönstret och ser vilsen ut. "Vet du var Västermalmsgallerian ligger" frågar han. "Va, Västermalmsgallerian, det är ju på Kungsholmen!" svarar jag. "Då är ni på helt fel stadsdel, det här är Södermalm." "Men hur kommer man dit då?" Jag tittar på klockan. Två minuter i tio. "Jag kan förklara, men jag är jätteförsenad till tandläkaren. Kan ni köra mig dit, det är bara tre kvarter rakt fram." "Visst, hoppa in" säger killarna och skuffar ihop telefonkartongerna och ordersedlarna i baksätet. Så jag sätter mig i bilen och hinner precis förklara hur man tar sig till St Eriksgatan från Götgatan tills vi är framme vid tandläkarens port. Tio prick.

Vilken tur va?
Och ganska konstigt att jag både försöker lifta mitt i stan (har typ aldrig hänt förut) och blir upplockad av vilsekomna telefonförsäljare (har definitivt aldrig hänt förut) inom loppet av en minut. Vad är oddsen?

PS Ingen av killarna i telefonföretagsbilen hade GPS i sina mobiler! #fail

PPS Vid närmare eftertanke är jag inte alls säker på att det stod "Göta Fisk" på fiskbilen. Jag är inte ens säker på att det var en fisk på. Jag hade väldigt bråttom, som sagt.

Lyssna på det!

2010-12-18T14:55:00.008+01:00

En ny rörelse är född: #prataomdet. Tanken är att börja prata om det som ofta är tabu: hur det kändes när man gjorde det fast man inte ville, eller när man inte visste om man ville eller inte.

Jag tror att det är något väldigt bra. För vi är väldigt otydliga, både utanpå och inuti. Vi är sjukt dåliga på att känna efter vad vi vill, och förmedla det till andra. Inte bara när det gäller sex. Inte bara tjejer.

Och: om man är otydlig och inte säger nej kan man aldrig skylla på någon. Inte på den andra. Inte på sig själv.

Det är överhuvudtaget inte en fråga om skuld. Det är en chans att lära sig nånting viktigt om sig själv. Nånting som både killar och tjejer borde ha total koll på. För tjejer är det ofta extra svårt, i vår tid och kultur som inte uppmuntrar kvinnor att ha en egen sexualdrift. Vi förväntas inte ta egna initiativ. De flesta av oss har ingen vana att prata om vår lust eller olust. Många unga tjejer har ingen känsla för var deras gränser går, eller hur de ska förmedla det de känner. Sex är förknippat med så mycket annat: moral, tro, oskrivna regler, politik, pengar, status. Saker som hindrar en från att veta vad man verkligen vill och fatta vettiga beslut.

Tjejer måste lära sig att säga nej. Och kanske ännu viktigare: att säga ja.
Och killar borde lära sig att fråga först.

Eftersom sex är det viktigaste som finns. Vi är människor, våra liv hänger på det. Dess dragningskraft är så enorm så att vi aldrig ska kunna glömma bort det. Det är så skönt så att vi alltid ska vilja göra det. Därför borde vi ta det på största allvar! Vi borde ha ungefär dubbelt så mycket sexualkunskap som matte i skolan. Varenda tonåring borde ha kristallklart för sig vad det betyder att ha sex, med och utan skydd. Att man kan bli kär. Att man kan bli med barn. Att man kan bli sjuk. Att man kan ångra sig.

Att det bara blir svårare med alkohol. Nästan omöjligt att känna vad man verkligen vill, utöver att knulla. En stor anledning till att det är så få fällande domar i sexualbrottmål i förhållande till antalet anmälningar är att båda var berusade och inte riktigt minns vad som hände. Finns det inga rediga vittnesmål och inga bevis måste man lägga ner fallet.

Att man kan känna sig utnyttjad. Och varför det är så viktigt att reda ut vad den känslan beror på. Sina egna förväntningar? Någon annans förväntningar? Brist på tydlighet?

Jag råkade ut för en del jobbiga saker när jag var tonåring, för att jag inte hade en susning om vad jag egentligen ville. Jag sa ja fast jag menade nej, och nej fast jag menade ja. Helst lät jag killen fatta beslutet, och sen visste jag inte vad jag borde känna efteråt. Tänk om någon hade sagt till mig innan: Ta ditt ansvar! Du får göra vad du vill, så länge du respekterar dina egna känslor, och den andras. Då kan det inte bli fel. Du bestämmer över dig! Och fixar du inte det: behåll kläderna på. Tänk om jag hade haft någon vettig vuxen människa att #prataomdet med.

Jag hoppas att #prataomdet inte blir en börda, att det inte används för att skuldbelägga, att det inte återigen får människor att känna sig som offer och förövare. Det är viktigt att #prataomdet, men viktigast är att #lyssna.

Prata om det på hemsidan
Prata om det på Facebook
Prata om det på Twitter

Max den modiga luffaren

2010-12-12T17:54:00.021+01:00

(Kom just på att jag redan har skrivit det här inlägget en gång. Men se det som en favorit i repris, som varav hjärtat är fullt och som okej då, hon får väl tjata om det där igen.)

Ibland tittar jag på mina barn och tänker att det är ändå bra märkligt hur kloka och vackra och intressanta de har blivit, trots sina föräldrar. Och modiga! Ja, jag vet. Era kids är också fantastiska. Men låt mig ändå få berätta om Max, min äldste son som verkligen har gett sig ut på äventyr. Han cyklar sig igenom Europa, utan pengar. Ja, jag vet! Det är helt galet. Men bra.

Max började resan med att rusta upp sin gamla cykel. Sen sa han upp alla avtal, abonnemang och betala alla räkningar och skulder. Med några hundringar kvar på kontot gav han sig av den 12 oktober, först med tåg till Köpenhamn och Amsterdam. Där satte han ihop cykeln och började trampa söderut. Från början hade han sällskap med med en kompis, de tog skilda vägar i Paris och sen fortsatte han ensam. Det var meningen att han skulle ha kommit iväg mycket tidigare, men livet och döden och två begravningar kom emellan.

Men nu är han redan i Spanien! I spanska Baskien, Donostia-San Sebastian närmare bestämt. En av de coolaste platser jag har varit på, och de har fantastiskt goda pintxos/tapas. Jag satte in 300 kronor till tapas till Max som en tidig julklapp. Nån måtta får det vara på att inte ha pengar att äta för.

För det är faktiskt ett riktigt experiment han gör: hur man kan klara sig utan pengar eller i alla fall överleva på minimal budget. Vad man måste kunna, hur man bygger och odlar och fixar allt man behöver själv. Vilket betyder att ibland har han faktiskt ingenting att äta, och ingen trygg plats att sova på.

Ibland vaknar Max upp på ett fält.

Ibland tältar han, ibland bor han hos soffsurfare. Hans cykel väger bortåt 40 kilo med all utrustning, men den håller fortfarande (peppar peppar) och tar honom ständigt söderut.

Till Spanien idag alltså. Nästan 150 mil på cykel.

Det är en del uppförsbackar på vägen också

Ja, jag ville bara säga det igen. Det är så coolt. Här är hans blogg.

WikiLeaks knuffar gränsen mot öppenhet

2010-12-08T07:31:00.005+01:00

Öppenhet är viktigt. Och svårt. Det vet jag bland annat från mitt jobb på en myndighet. Hur mycket ska man berätta? Kan man visa allt och ändå verka trygg och trovärdig? Måste inte någon ta ledartröjan och peka med hela handen, utan att behöva förklara sina beslut i minsta detalj?

"Makten har alltid ett intresse av att hålla så mycket som möjligt hemligt. Inte av ondska, utan för att det blir enklare så. Var gränsen mellan öppenhet och slutenhet går, är en strid som utkämpas varje dag mellan makthavare och dem som granskar" skriver Karin Pettersson i en ledarkrönika i Aftobladet, och hon har så rätt.

När journalister och visselblåsare i andra delar av världen avslöjar makthavarna blir vi imponerade och ger dem Nobelpris. När WikiLeaks gör samma sak i vår egen kultur blir vi förskräckta. Inte ska man väl berätta sånt där om de som styr USA och Europa? Vad har de för avsikter egentligen? Vems ärenden går de?

Men hittills har jag inte sett något som gett mig anledning att tvivla på WikiLeaks avsikter. De är granskare, avslöjare, visselblåsare. De visar hur det går till i maktens korridorer. Och det är viktigt.

Däremot är Julian Assange inte jätteviktig. Eller snarare: han är inte huvudsaken. Det hänger inte enbart på honom, och hans personlighet borde inte betyda något. Jag fattar faktiskt inte varför inte WikiLeaks har sett till att ha fler frontfigurer (men kanske det är som man anar ibland, att det inte finns rum för fler än Assange där han ska verka. Eller som universums president, Zaphod Beeblebrox uttryckte det: If there's anything around here more important than my ego, I want it caught and shot now).

Jag kan inte avgöra om Assange har begått något brott mot svensk lag - för mig är det lika troligt att han är utsatt för smutskastning på grund av sin roll i WikiLeaks. Det kommer vi kanske aldrig att få veta. Samma sak gäller kvinnorna på kärandesidan. Vi får kanske aldrig veta om de ljuger, eller om de också är utsatta för smutskastning. Sofia Mirjamsdotter skriver bra om det: Glöm inte Bjästa.

Jag blev iallafall väldigt arg när jag hörde på Ekot igår att både Mastercard och VISA stoppar alla betalningar till Wikileaks. Det är inte så lätt att bojkotta VISA, särskilt inte när min bank använder deras tjänster, men jag ska i alla fall försöka.

(Värt att notera: det fungerade fortfarande att donera till WikiLeaks med VISA-kortet i går kväll. Blockaden kanske inte gäller Sverige, eller så hade den inte hunnit träda i kraft.)

Mer att läsa i WikiLeaks-flödet:

Engelska The Guardian: WikiLeaks under attack - timeline

Noam Chomsky med flera i The Drum: Open letter to Julia Gillard: re Julian Assange

Julian Assange i The Australian: Don't shoot messenger for revealing uncomfortable truths

"Every time WikiLeaks publishes the truth about abuses committed by US agencies, Australian politicians chant a provably false chorus with the State Department: "You'll risk lives! National security! You'll endanger troops!" Then they say there is nothing of importance in what WikiLeaks publishes. It can't be both. Which is it?

It is neither. WikiLeaks has a four-year publishing history. During that time we have changed whole governments, but not a single person, as far as anyone is aware, has been harmed. But the US, with Australian government connivance, has killed thousands in the past few months alone."

Sista natten med tanden

2010-12-07T19:28:00.005+01:00

Vaknade fyra i morse av en dov smärta i käken. Som om någon hade gett mig en saftig käftsmäll medan jag sov (tittade först ilsket på P men han sov och såg fullkomligt oskyldig ut). Smärtan blev bara värre och värre, jag försökte meditera och somna om men det var kört. Klockan fem gav jag upp och tassade ut i köket. Vet ni hur visset det kan kännas när man har tandvärk mitt i mörka ensamma köket klockan fem på morgonen?

Tur att det finns internet! Googlade på akuttandvård, pigan Lina och "sprit mot tandvärk" (dagens lärdom: tro inte allt du läser på Flashback).

Ringde sjukvårdsupplysningen som sa att värktabletter nog var enda räddningen: man ska ta en som börjar på A och en som börjar på I, det är tydligen den bästa kombinationen. Höll försiktigt i huvudet så att det inte skulle ramla av. Kunde inte tänka. Kunde inte ens dricka te. Kände mig ytterst beklämd. Väntade på lindring. Kollade på ett avsnitt av Hustle och ett av Grotesco och insåg när jag skrattade högt att värktabletterna funkat hyfsat. Där ser man!

Ringde tandläkaren och fick en tid på eftermiddagen. Tassade omkring, jobbade lite och vilade lite. Åkte till tandläkaren som tittade strängt på min sista visdomstand (jag fick två när jag var 14 men sen kom det inga fler) och sa: Den måste ut. Den har åkt upp för att den inte har någon motsvarande tand i överkäken, och den har ett hål, och tandköttet runt om är inflammerat. Den ska väck bara. Kom hit i morgon halv nio så opererar jag bort den.

Aj! Nej! Fy! Det enda jag minns av förra visdomstandsutdragningen var att det gjorde nåt så @¤#* ont. Och blogade. Men tandläkaren var obeveklig. Så det var bara att traska hem och dra i sig ännu en tablettkombo. Om jag tar två till innan jag går och lägger mig (och det gör jag nog) har jag sammantaget ätit mer smärtstillande på en dag än på de sista tio åren tillsammans. Fatta hur ont det gör!!!

Nu undrar jag: vad har man visdomständer till egentligen? Hoppas att det inte är något väldigt viktigt, eller att det faktiskt gör att man blir vis. För i natt är det sista natten med visdomstanden.

PayPal: därför väljer jag WikiLeaks

2010-12-06T20:03:00.008+01:00

Precis som Sofia, Nikke och flera andra valde jag att stänga mitt PayPalkonto häromdagen, eftersom jag inte gillar att de har blockerat WikiLeaks konto.

Jag skrev också ett brev till PayPal och förklarade varför jag inte ville använda deras tjänst längre.

Idag kom ett svar från Rachael på PayPal:

Dear Anna Toss,

Thank you for contacting PayPal. We apologise for the delay in responding to your email regarding WikiLeaks.

PayPal has permanently restricted the account used by WikiLeaks due to a violation of the PayPal Acceptable Use Policy, which states that our payment service cannot be used for any activities that encourage, promote, facilitate, or instruct others to engage in illegal activity.

We’ve notified the account holder of this action.

PayPal was not contacted by any government organization in the U.S. or abroad and asked to take this action. However, the U.S. Department of State’s November 27th letter to WikiLeaks did trigger a review of this account, which we determined to be in violation of our AUP. The letter stated that WikiLeaks activities were in violation of U.S. law.

We’re sorry that you want to close your PayPal account. If you think you might want to use PayPal in the future, it is unnecessary to close your account. You can use your account as often or as little as you wish.

There is no fee to keep your account open.

I understand your frustration regarding this matter and regret any inconvenience this might have caused.

Yours sincerely,

Rachael

PayPal

Ända sen jag såg WikiLeaks första gången 2007 har jag önskat att det skulle finnas en svensk motsvarighet. Det behövs ställen där man kan berätta anonymt om maktmissbruk i både liten och stor skala. Det är absolut livsviktigt att det finns en plats där visselblåsare är fredade.

Medan PayPal inte alls är livsviktiga.

Utvecklingen går faktiskt framåt

2010-11-27T14:13:00.005+01:00

Min hemliga dröm om att bli uppfinnare har fått sig en liten uppåtknuff idag! Jag läste att min ide från 2007 (fast påhittad när alla barnen var tonåringar) om knappval för att välja vilken familjemedlem man vill prata med har blivit verklighet, om man har Tre som operatör.

Så här skrev jag i gamla bloggen, i posten En bunt med uppfinningar och på Idepedia:

"Personliga nummer i hemtelefonen. Om du skulle ringa till oss skulle det låta så här: Hej! Du har kommit till familjen Toss och Finnsiö. Vill du prata med Anna, tryck 1, Vill du prata med Julia, tryck 2 (och så vidare)."

Så här skriver Tre på sidan Hemnummer för familj:

"Den som ringer väljer. Din familj spelar in ett meddelande och den som ringer gör ett knappval beroende på vem den vill prata med. Tryck 1 för mamma, 2 för pappa etc."

Jag har inte Tre, och om man ska tro vad folk säger är de mer dyra än bra. Men de har sina (mina) ljusa idéer!

Medborgartest (och snart börjar vi mäta era skallar)

2010-11-25T19:02:00.011+01:00

Uppdatering! Det var bara ett skämt. Som tur var. Barnläkaren och författaren Lars H Gustafsson har fått tag på första utkastet till ett medborgartest för svenskar. Tanken är att inte bara nya medborgare måste klara testet för att få svenskt medborgarskap. Alla svenskar mellan 18 och 80 år som vill behålla sitt medborgarskap måste få godkänt.

Man önskar att det vore ett skämt eller en mardröm, men tydligen är det på fullaste allvar och i vaket tillstånd man måste läsa detta. Här kan du testa om du är (eller kan bli) en god svensk medborgare:

Medborgartest Sverige
Svara på frågorna i tur och ordning! Du har 20 minuter på dig. Inga hjälpmedel är tillåtna! Ditt första svar gäller!

1 Sveriges städer
Två av Sveriges städer är Östersund och Örnsköldsvik.
a) Vilka landskap ligger städerna i? (1 p)
b) Båda städerna ligger på sluttningar mot stora vatten. Vilka vatten? (1 p)
c) Genom städerna går två olika riksbekanta järnvägar. Vad kallas de? (1 p)
d) Båda städerna är kända idrottsstäder. Daniel Sedin och Sigge Ericsson är kända profiler. Vilka idrotter har de vunnit sina framgångar i? Och vilka idrottsföreningar representerade de i sina hemstäder? (1 p)

2 Sveriges broar
Tre broar går från Sverige till våra grannländer Finland, Norge och Danmark. En fjärde bro går från fastlandet till Sveriges näst största ö. Vilka fyra vattendrag för dessa broar över? (4 p)

3 Sveriges drottningar
Sverige har sedan drottning Kristinas tid med rätta blivit känt för sina drottningar. Nämn fyra av dessa:
a) En verksam på 1700-talet (1 p)
b) En verksam på 1800-talet (1 p)
c) En verksam på 1900-talet (1 p)
d) En verksam på 2000-talet (1 p)

4 Sveriges politiska partier
Flera av Sveriges politiska partier har bytt namn under senare år. De ursprungliga namnen gav tydligare besked om partiets ursprung och ideologi. Vad hette på sin tid det parti som leddes av
a) Gunnar Hedlund (1 p)
b) Jarl Hjalmarsson (1 p)
c) Birger Ekstedt (1 p)
d) Hilding Hagberg (1 p)

5 Sveriges internationella förgrundsfigurer
Flera svenska kvinnor har gjort viktiga insatser för Sverige internationellt. Namnge
a) Sveriges senaste kvinnliga utrikesminister (1 p)
b) den kvinna som blev chef för FN:s internrevision och som riktat skarp kritik mot FN:s ledning (1 p)
c) den kvinna som utsetts till FN:s särskilda representant för att bevaka kvinnors situation i krig och andra konflikter (1 p)
d) Sveriges nuvarande EU-kommissionär (1 p)

6 Svenska blommor
I Sverige har varje landskap en landskapsblomma. Vilket landskap förknippar du med
a) Blåklint (1 p)
b) Prästkrage (1 p)
c) Styvmorsviol (1 p)
d) Liljekonvalj (1 p)

7 Svensk mat
Matlagning är en favoritsyssla för många svenskar. Varje landskap har därför också en landskapsrätt, typisk för landskapet. Listan är inte officiell, men om vissa maträtter råder full enighet. Så - vilket landskap förknippar du med
a) Kroppkakor (1 p)
b) Isterband (1 p)
c) Pitepalt (1 p)
d) Röding (1 p)

8 Svensk musik
Musik har blivit något av en svensk exportvara. Svensk jazz har sedan Lars Gulins och Jan Johanssons dagar haft stora framgångar.
a) En svensk jazzgrupp vann i början av 2000-talet internationell ryktbarhet för sin avancerade och egensinniga jazz. Gruppen kallades EST. Vad står det förkortningen för? (1p)
b) En svensk trombonist, som också sjunger, har betytt mycket för att lansera andra svenska musiker utomlands och ordnar varje sommar uppmärksammade jazzkonserter på idrottsplatsen i Brantevik. Vad heter han? (1 p)
c) Flera svenska jazzsångerskor har haft framgång utomlands. En av dem har nyligen fått stor uppmärksamhet för sitt samarbete med Radio String Quartet Vienna. Vad heter hon? (1 p)
d) En jazzpianist från Malmö har snabbt etablerat sig som en av Europas främsta. Sommaren 2010 startade han Ystads jazzfestival. Vad heter han? (1 p)

9 Svenska myndigheter, organisationer och företag
Sverige är ett välorganiserat land. Flera av våra myndigheter/organisationer/företag är mest kända genom sina förkortningar. Vi undrar nu: Vilka myndigheter/organisationer/företag döljer sig bakom nedanstående förkortningar – och vilken verksamhet bedriver de?
a) JO (1 p)
b) JC (1 p)
c) JK (1 p)
d) SJF (1 p)

10 Svensk idrott
Fotboll är en stor sport i Sverige, och flera internationellt kända spelare kommer härifrån. Basen för detta är en framgångsrik klubbfotboll. I vilka städer hör följande fotbollsklubbar hemma? (½ poäng för varje rätt svar, max 4 p totalt).
a) Mjällby
b) Oddevold
c) Sylvia
d) Assyriska
e) Sirius
f) Öster
g) Brage
h) Älgarna

11 Svenskt religiöst liv
Den svenska kulturen är starkt knuten till en kristen idétradition. Vi vill nu veta:
a) Vad är helgsmål? (1 p)
b) Vad betyder EFS? (1 p)
c) Varför firas Kyndelsmäss – och när? (1 p)
d) Varför firas Värnlösa barns dag – och när? (1 p)

12 Svenska språk
I Sverige talas svenska. Men vi har också fyra officiella minoritetsspråk – eller fem, beroende på hur man räknar. Nämn minst fyra av dem! (1 p för varje rätt svar, max 4 p totalt).

Det hela verkar snudd på sinnessjukt. Vad är det som testas egentligen, vad vill man åt? Är man en bättre medborgare för att man känner till Hilding Hagberg, pitepalt och Värnlösa barns dag?

Jag vill veta: Vad är det för människor som står bakom det här förslaget, och vem har konstruerat testet? Och framförallt, vad är syftet?

Katastrofalt i England (med uppdateringar)

2010-11-25T01:38:00.005+01:00

Åkte till London i lördags. Ännu en jobbresa, och ännu en chans att träffa dottern. Jobbet gällde som vanligt kriser och katastrofer: jag och tre kollegor skulle träffa krisfolk i London en dag och delta i en konferens om katastrofer i Newcastle två dagar. Lustigt nog började katastroferna redan tidigt på lördag morgon, då dotterns pojkvän råkat stänga av klocklarmet av misstag så att dottern missade sitt plan från Irland till London. Gråt och tandagnisslan! Men flygbolaget lovade boka om henne om hon bara skyndade sig till flygplatsen, så det löste sig till slut och vi kunde förenas i London på eftermiddagen. Första krisen avvärjd!

Under helgen vandrade vi runt i stan. London är inte lika charmigt längre, hela England känns som ett sjunkande skepp där besättningen läser The Sun, dricker öl och låtsas som ingenting. Men Kensington Park är fortfarande vacker och förtrollande i skymningen, med kråkor, ekorrar och japaner som smyger omkring bland de stora träden.

den magiska parken

Och så gick vi i affärer förstås, dottern ville gå till Foyles som är en av världens största bokhandlar. Två timmar senare vacklande vi ut därifrån, tio kilo tyngre och tusen kronor fattigare. Men rikare i själen, och bättre försedda med julklappar.

nödnummer

På måndagen åkte vi tuben till Whitehall och fick en visning av COBR-rummet, som visade sig inte vara fullt med kobror men coolt ändå. Brittiska regeringens kriskansli sätter sig i COBR-rummet när det är kris, och det är ordnat så att man ska kunna få så snabb och korrekt info som möjligt, och så att de beslut man tar ska kunna få konkret resultat så snabbt som möjligt.

Sen åt vi lunch med några människor som driver en ideell organisation för stöd till katastrofdrabbade, och sen tog vi ännu en tunnelbana till New Scotland Yard där vi fick en otroligt intressant intervju med en grupp poliser som arbetar med "Family Liaison". Varje gång en engelsk familj drabbas av att en familjemedlem dör på grund av ett brott, en trafikolycka eller en större katastrof så tilldelas familjen en FLO (Family Liaison Officer), en polis som både hjälper till att utreda brottet eller händelsen och samtidigt ger familjen hjälp att få allt det stöd de behöver. Det är en enormt knepig roll och ställer stora krav på polispersonen. De måste vara fullkomligt ärliga mot familjen och ge dem mycket stöd, men får inte bli för nära i sin relation. I vissa fall när någon har blivit mördad finns det en misstanke om att det är någon i familjen som är mördaren, men FLO-polisen måste ändå behandla den personen som vilken sörjande anhörig som helst. Och ännu knepigare: även familjerna till självmordsbombare tilldelas en FLO. De har ju också förlorat någon, och är i de flesta fall helt oskyldiga och knäckta av sorg.

yarden, som man säger

Vi gick och la oss tidigt den kvällen, det hade varit en lång dag och vi skulle ta ett tåg från Kings Cross klockan sju nästa morgon. En halvtimme efter att jag hade somnat gick brandlarmet. Dottern och jag flög upp som champagnekorkar ur sängen, rafsade på oss kläder och skor och tog våra väskor som stod packade och klara vid dörren. Larmet var fullkomligt öronbedövande och korridoren var full med folk som bara försökte fly undan det ohyggliga ljudet. Många var barfota, några i pyjamas eller badrock, en del kom raglande från baren med vinglas i händerna men alla verkade hyfsat lugna och samlade. Sen fick vi stå ute på gatan i en halvtimme medan brandkåren letade efter eld, och sen fick vi gå in igen utan att man hittat något, varken eld eller rök.

an evening out

Alla gäster var uppspelta och jämförde vad de gjort i sin nyvakenhet när larmet gick. Många hade som jag trott att det var väckarklockan och desperat försökt stänga av den, andra hade tagit telefonluren och ropat Hallå? En av mina kollegor hade försökt skruva isär brandvarnaren i tjugo sekunder innan hens hjärna gick igång ordentligt, och dottern avslöjade att hon släckt lampan i samma sekund som larmet började tjuta och trott i ett par sekunders panik att hon tryckt på fel knapp.Nästa morgon fick vi reda på att någon satt igång larmet på pin kiv. Hoppas att den person har stukat tån sedan dess.

Konferensen i Newcastle var superintressant och utan vidare missöden. Jag har twittrat om den här, och här kan man se programmet.

oh no, tänkte jag när jag såg den här skylten på badrumsdörren på hotellet i Newcastle

synkroniserad servering av brödpudding på konferensmiddagen

lunch bestående av mackor, sandwichar, wraps, smörgåsar, bröd, druvor och te

föredömligt enkel karta i Newcastles föredömliga, spärrfria tunnelbana

Sen var det meningen att vi skulle åka hem, men i skrivande stund sitter vi insnöade sen snart tre timmar på Newcastles flygplats och har missat vårt flyg från London. Vi skulle varit hemma strax före midnatt, nu är vi glada om vi kommer till London i natt. Håll tummarna!

Uppdatering: Nu i London. Trött & ser i kors. Bilder länkar och fler galna händelser i morgon.

Uppdatering igen! Efter att kaptenen hade ropat ut tre gånger att vi skulle bli ytterligare minst en halvtimme försenade på grund av snöstorm (som i England betyder en centimeter snö på marken) greppade han micken och förklarade att vi skulle bli ännu mer försenade, denna gång för att en av de passagerare som lämnat planet i desperation en timme tidigare hade glömt sin väska. Till slut kom vi ändå iväg, och anlände London någon gång efter midnatt (det är en timme tidigare här). Sen höll vår flygbuss på att krocka med en bagagebil, men sen var det slut med katastroferna för den dagen åtminstone. Nu (torsdag 08:23 lokal tid) sitter jag på ett Holiday Inn och ska strax resa vidare hem till kära gamla hem. Fortsätt gärna hålla tummarna!

Hästen och människan

2010-11-16T08:21:00.002+01:00

Snabb men svårkörd.

Rusar iväg och gör en perfekt start.

Kan ni gissa vem det var Mikael lyckades passera i den virvlande slutstriden, beskriven i bloggposten ovan?

Inte mig i alla fall. Och inte min trevliga ingifta kusin Anna heller.

Nej, den här historien handlar om hästen Anna Toss. Det är en historia som började för drygt 20 år sedan vid ett köksbord i Lillängen, Nacka, när jag bredde ut dagstidningen försiktigt för att undvika bananmosfläckar och utspilld choklad och råkade slå upp sportdelen och travtabellerna. Där såg jag något så märkvärdigt att jag knappt kunde tro mina ögon. Det stod att travhästen Anna Toss hade kommit tvåa i ett lopp. En HÄST. Som hette ANNA TOSS!

Ni som läste om namnet Toss här för ett par veckor sedan fattar hur oerhört konstigt detta var. Okej om hästen bara hade hetat Anna. Det finns 303 382 kvinnor och åtta män i Sverige som har förnamnet Anna, så varför inte en häst. Till och med Anna Anka hade varit normalt för en häst. Men Anna Toss?

Jag lyckades få reda på att hästen hade tävlat på Åby-banan, men det var så långt jag kom. Jag skickade ett kort till Åby och bad dem framföra mina hälsningar till hästen Anna Toss. Sen kom livet med tre och snart fyra småbarn emellan och jag tänkte på min hästnamne alltmer sällan.

Men i går blev jag påmind om henne igen, när Heléne Eriksson som en blixt från en klar himmel, mitt i en helt normal kommentar här på bloggen, avslöjade att hon hade haft en häst som kallades Toss. Och fortsatte med att häpnadsväckande nog känna till hästen Anna Toss och dess ägare!

Jag googlade på ägarens namn och hittade nästan genast till Hans Karlssons blogg. Hans är gift med Barbro, som ägde hästen Anna Toss. Jag skickade i väg ett mail och förklarade att jag var människan Anna Toss, och att jag var väldigt nyfiken på hästen ifråga. Så här vänligt svarade Hans mig:

"Hej Människan.

Jo hästen Anna Toss är uppfödd av två herrar i Borås som heter Anders Aqvelin och Yngve Carlsson. Sammanlagt födde de upp sex hästar under åren kring 1985 med namnet Toss, bl.a. Anna Toss och Charlie Toss samt Toss Alexia och Toss Amigo. Deras stallnamn var Stall Tosseryd.

Barbro och jag kom över Anna Toss på en stor hästauktion i Stockholm och vi tävlade sedan med henne i många år och hon tog tolv segrar och gick mycket bra. Bland annat sprang hon in pengar till en fin barnvagn som vi köpte när vårt första barn, Anna Isabelle, föddes.

Därefter fick Anna Toss några avkommor, bl.a. en häst som hette Pepino Topolino och en som hette Lumbermans Dream - den senare något av en stjärna.

Anna Toss gick ur tiden vid ungefär 20 års ålder.

PS. Vi fick faktiskt för många många år sedan ett brevkort av någon på Åby-travet där människan Anna Toss hälsade till hästen Anna Toss. Därför har vi känt till din existens och historien om människan Anna Toss har berättats många gånger i familjen. DS."

Varför? Vardan? Varthän?

2010-11-10T19:46:00.010+01:00

Nyfiken i en strut. Vad betyder det egentligen? Är man nyfiken på vad som finns inuti struten? Eller är det en slags dumstrut? Och varför säger britterna säger att Curiosity killed the cat? Är det verkligen så dumt att man vill veta hur saker fungerar, och varför?

Nej! Det är det förstås inte. Om man inte är nyfiken så får man aldrig reda på nånting. Jag är väldigt nyfiken, och än så länge har det inte dödat mig (i sanningens namn har det gett mig en del skrapsår på knän och armbågar, många arga fnysningar och möjligen en fläskläpp, men det var det värt) utan bidragit till att upplysa mig.

Men det finns fortfarande sånt jag inte alls förstår. Till exempel:

1. Varför är solnedgångar vackra?
Tycker alla människor att såna där guldgröna, rosablå storslagna solnedgångar är vackra? Tycker djur att de är vackra? Skulle en marsian gilla våra solnedgångar? Vad bestämmer vad vi ska tycka är vackert? Varför föredrar de flesta människor en solnedgång före en mops (att titta på alltså)?

2. Om jorden plötsligt slutade snurra, hur skulle det kännas för oss?
Om det av en händelse - en gudomlig kraft, eller en komet eller nånting annat förskräckligt och oemotståndligt - skulle hända att jorden, vår planet, slutade att snurra, hur skulle det påverka alla oss som bor här? Hur skulle det kännas? Skulle allt levande dö med en gång? Och isåfall varför? Vad skulle effekterna bli i kropparna, i naturen? Skulle det låta? Hur skulle det se ut?

3. Varför finns det spetsiga skor?
Det är obekvämt att gå i skor med höga klackar, men miljontals kvinnor gör det ändå för att de önskar se mer långbenta och attraktiva ut. Man gör det för att reproduktionen kräver det. Man vill ha barn med rasben. Men varför ska skorna vara spetsiga?

4. Kan träd ha någon sorts medvetande?
Kan nötter? Grässtrån? Morötter? Berg? Grus? Om inte, hur vet du det?

5. Varför ser molnen ut som om de var platta på undersidan ibland?
Som jättestora maränger som svävar på en glasplåt i skyn. Nånting med lufttrycket förstås, men kommer det underifrån? Eller va?

6. Finns det någon kosmisk rättvisa?
Ja, gör det det? Berätta allt du vet.

7. Hönan eller ägget?
Jag skojar inte. Jag fattar verkligen inte hur man ska veta vad som kom först.

8. Varför var Modesty blond i filmen?
Och Willie Garvin var mörkhårig. Har människor ingen respekt alls?

9. Kan det finnas en kvinnlig fotbollsspelare som är tillräckligt bra för att vara med i det svenska landslaget? Om inte, varför?
Varför skulle inte en topptjej kunna spela i landslaget om hon bara är bättre än den sämsta av killarna?

10. Finns det mest grönt eller blått i världen?
Antagligen blått, eftersom det är så mycket vatten på planeten. Fast ganska ofta är ju havet grönt också. Och det finns VÄLDIGT mycket gräs och träd.

(De här frågorna har legat på min gamla frågeblogg sen 2005, och de kommer att ligga där tills de är besvarade på ett trovärdigt vis. Till världens ände kanske.)

PS Så här säger Wikipedia om varför katter ska akta sig för att vara nyfikna.

Fisk och potäter

2010-11-06T12:00:00.002+01:00

Irländaren poppade ut och köpte middag på en chippy igår.

Fish & chips. Är inte det världens konstigaste mat?

Irländsk dagbok

2010-11-06T10:11:00.009+01:00

Är på kombinerad jobb- och nöjesresa på Irland och i England. Nöjet är att hälsa på Isabel i hennes nya hemstad Bangor utanför Belfast, där hon bor med sin pojkvän. Julia är också här.

Jobbet är att delta i en konferens om vad folk behöver för stöd när de har varit med om en katastrof av något slag, och att intervjua människor som arbetar med att stödja folk som blivit utsatta för terrorattacker. Det är förstås enormt intressant och väcker hur många frågor som helst. I går hörde jag en kvinna berätta om hur hennes familj försjönk i tystnad när pappan blev mördad av IRA på 70-talet. Hon var tre år då, och det var inte förrän hon blev arton som någon orkade berätta för henne vad som hänt. När hennes egna barn började växa upp bestämde hon sig för att ta reda på så mycket som möjligt, för att försöka förstå. Hon tog kontakt med alla som känt hennes pappa, och till slut även med före detta IRA-soldater. Fatta att orka sitta och lyssna på dem. Vilket mod! Hon insåg att de inte hade tänkt på de skjutnas barn, hur deras liv förstördes. (Klart som fan att de inte hade tänkt. Man kan inte både utöva terror och tänka på hur det drabbar folk, då kan man inte fortsätta att utöva terror.) Och hon fick dem att tänka på det, och några veckor senare kom de och sa till henne att de hade talat med folk som fortfarande höll på med terror, och som inte heller hade orkat tänka på det. Hennes röst var alldeles darrig och svag när hon berättade.

Jag har flängt runt i Storbritannien som ett torrt skinn, London och Belfast och Manchester på två dagar, och Heathrow var förstås en mardröm som vanligt, men det känns inte så passande att gnälla på efter att ha lyssnat på öden som hennes. Eller jo en sak måste jag berätta för den var så bisarr: När jag kom till Manchesters flygplats letade jag efter en skylt med mitt namn på, jag skulle bli hämtad av konferensfolkets taxi för det var en bit till Warrington och Center for Peace dit jag skulle. (Och så ville jag gärna ta ett kort på skylten också, det är ju tjusigt att nån går omkring med en skylt med just mitt lilla namn på!) Men det fanns ingen sån skyltperson där, och efter en stund gick jag bort till infodisken som ropade ut taxichaufförens namn två gånger. Efter en halvtimme kom han ångande, en tandlös gubbe med håret på ända som skällde ut mig för att jag inte hade anlänt försent och som sen körde mig i 130 km/t (eller 80 mph som de envisas med här) i en liten skrutttig bil medan han skrek "Robbish!" åt alla vägskyltar han tyckte var dumma.

Men allt gick bra, uppenbarligen eftersom jag står här nu i Isabels soliga kök och väntar på att frukostäggen ska bli hårdkokta. Igår när jag kom hem från Manchester hade vi en hemmakväll med fish and chips, idag ska vi åka och besöka Giants Causeway och ikväll blir det pubrumlande i Belfast.

Slán agat!

Science fiction, om katten själv får välja

2010-11-01T13:00:00.001+01:00

I våras gick jag med i en bokcirkel. Det är min kompis Petra som startade Breakfast Book Club som träffas en gång i månaden på Konditori Vetekatten. Väldigt bra för mig, eftersom jag jobbar i samma kvarter och bara behöver åka lite tidigare till jobbet!

När vi presenterade oss för varandra i början av den första bokcirkelfrukosten lät det ungefär så här: Hej, jag heter Monika, jag läser poesi, och debutanter, ja typ allting utom science fiction. Och nästa: Hej, jag heter Johan, jag läser franska klassiker och allting utom science fiction. Och så vidare tills det bara var jag kvar, och jag sa Hej, jag heter Anna, jag läser nästan bara science fiction.

Eftersom alla tittade konstigt på mig då försökte jag förklara att science fiction är så mycket mer än krig i rymden, som de flesta tänker på när de hör begreppet, och jag lovade att hitta en sf-bok som vi kunde läsa i cirkeln. Det löftet har jag haft ångest för hela sommaren och hösten, för det var jättesvårt!

Science fiction är nämligen en så enormt bred genre. Den kan utspela sig i nutid, dåtid eller i framtiden. Det kan vara politiska romaner, poesi, deckare eller kärlekshistorier, det kan vara allt från humor till thriller. Och lika lite som det måste finnas drakar i en fantasybok behöver det finnas rymdraketer i en sf-bok. Ibland är det både drakar och raketer. Ibland varken eller.

Många berömda sf-författare, som till exempel Margaret Atwood, vill inte att genren ska kallas science fiction längre, eftersom det ofta missuppfattas och begränsar tanken. Själv föredrar jag uttrycket alternativ fiction som man använder för att bunta ihop sf, fantasy, magisk realism, cyberpunk, skräck och andra fantastiska genrer. Men det som är bäst med ordet alternativ är att det säger vad det handlar om, nämligen historier som är skrivna utan att begränsas av vad vi tror är möjligt just nu.

Man kan alltså ta vilken genre som helst, och tillsätta momentet What if ... – Tänk om ...

Det handlar om idéer, om sätt att spegla och beskriva världen både som den är och som den skulle kunna vara. Eller människan som hon är, eller skulle kunna vara. 0m det var möjligt att vara på fler ställen samtidigt, till exempel. Eller om man kunde klona sig. Eller om man kunde resa i tiden, eller om man visste att jorden skulle gå under nästa vecka. Eller om man levde i en diktatur, eller om staten hade möjlighet att övervaka sina medborgare överallt. Om det fanns robotar som utförde alla tråkiga sysslor. Om forskarna hade råkat göra så att djur kunde tala. Om det vore förbjudet att vara kär. Om man kunde leva i evighet. Om man kunde läsa andra människors tankar. Och så vidare. Tänk om.

Så ni kanske kan förstå min vånda när jag skulle hitta en bok som skulle representera allt detta. Dessutom skulle den vara lätt att få tag på i minst femton ex i bokhandeln, vilket uteslöt nästan alla mina favoriter. Till slut bestämde jag mig för den första boken i Suzanne Collins trilogi om Hungerspelen. Den representerar bara en liten del av allt jag gillar med alternativ fiction, men den är enormt spännande och bra!

I Hungerspelen tänker sig författaren att världen har blivit lite fattigare och hårdare än den är idag, även i väst. Landet Panem är vad som finns kvar av resterna efter Nordamerika, och det består av Huvudstaden och tretton distrikt. Huvudstaden måste hålla de fattiga distrikten i schack, och därför arrangerar man varje år Hungerspelen, där varje distrikt tvingas skicka två ungdomar till en plats där alla får slåss på liv och död inför tv-kameror och miljontals tittare. Bara den sista överlevande får åka hem igen.

Huvudpersonen i boken är Katniss, en sextonårig tjej som bor med sin mamma och sin lillasyster Prim i distrikt 12. Hon jagar i skogen varje dag för att försörja sin familj, men när Prim blir uttagen till Hungerspelen måste Katniss anmäla sig frivillig för att skydda henne.

Här kan du läsa en recension på Boktoka-bloggen.

Jag lovade mina medcirklare att återkomma med en lista över vilka alternativ fiction-böcker jag tycker att de absolut borde läsa. Återkommer om det.

Grejen med Toss

2010-10-26T09:32:00.004+02:00

Toss är ett efternamn som bärs av 45 människor i Sverige idag. Det är ett soldatnamn som härrör från Tossebergsklätten i Värmland.

Jag har lärt mig att leva med det, men det tog 30 år. Fördelen med att heta Toss är att folk kommer ihåg det. Nackdelen är att det låter tossigt. Men framförallt är det svårt att få det rättstavat, särskilt i telefonen. När jag var liten fick jag lära mig att bokstavera det "Tore, Olof, Sigurd, Sigurd", men nu för tiden säger jag "Tomas, Olle, Sara, Sara" istället för ingen människa idag vet vad en Sigurd är. Jag funderar på att börja säga "Thérèse, Oscar, Suzanne, Suzanne" istället, med fransk brytning, eller kanske "Tripoli, Oslo, Santiago, Santiago" för att det låter coolare (men vet folk vad är en Tripoli är?).

Vanliga missuppfattningar av stavningen (helt autentiska från kuvert skickade från myndigheter):

Tuss
Post
Tofs
Torsk
Kloss
Toast

Vi tar väl en Strindberg till?

2010-10-24T11:38:00.001+02:00

Har äntligen packat upp min mammas Strindbergssamling, och hängt August själv mittemot. Det är söndag, så vi tar väl ännu en dikt av Strimpan:

Solnedgång på havet

Jag ligger på kabelgattet
rökande »Fem blå bröder»
och tänker på intet.

Havet är grönt,
så dunkelt absintgrönt;
det är bittert som chlormagnesium
och saltare än chlornatrium;
det är kyskt som jodkalium;
och glömska, glömska
av stora synder och stora sorger
det ger endast havet,
och absint!

O du gröna absinthav,
o du stilla absintglömska,
döva mina sinnen
och låt mig somna i ro,
som förr jag somnade
över en artikel i
Revue des deux Mondes!

Sverige ligger som en rök,
som röken av en maduro-havanna,
och solen sitter däröver
som en halvsläckt cigarr,
men runt kring horisonten
stå brotten så röda
som bengaliska eldar
och lysa på eländet.

(August Strindberg, ur Dikter på vers och prosa / Stormar, 1883)

Läs vad andra skriver om: Strindberg, poesi, havet, absinth

Min mormor Maja

2010-10-21T09:28:00.000+02:00

Nu när min mamma dog hände det något väldigt märkligt: jag fick en helt annan bild av hennes mamma, min mormor. Plötsligt, 35 år efter hennes död, fick jag höra berättelser som ställde henne i ett nytt ljus. Min stränga, hårdhjärtade streber till mormor – hon kanske var en helt annan?

Så länge jag minns har jag hört min mammas bittra klagan över sin mor Maja. Hur ovänlig hon var mot sina barn, mot alla utom den yngste som var den enda hon älskade, den hon skämde bort.

En enda gång rubbades min uppfattning om Maja - när min mamma berättade för mig om de gamla dagböckerna hon hittat, där Maja beskrev sin lycka när min mamma föddes. Min mamma var nästan chockad. "Jag hade ingen aning – varför har jag inga minnen av det här?" frågade hon mig, eller sig själv. "Och när tog det slut? När började hon hata mig?" "Det kanske var när din yngsta bror föddes", föreslog jag. "Eller så älskade hon dig faktiskt mer än du har trott."
Men min mamma slog bort den tanken, och sen glömde jag också bort den. Jag fortsatte att tänka på min mormor som den känslokalla, elaka.

Maja föddes 1898, näst yngst av sju barn i den ganska fattiga men teater- och musikintresserade familjen Lindgren i Kristbergs socken i Östergötland. Hennes pappa Nikolaus var inflyttad gotlänning och hade träffat hennes mamma Kristina när han läste till kantor i Växjö.

Ung och ljuv Maja på besök i Linköping

Det finns två olika familjelegender om hur Maja träffade sin man, min morfar Gideon Toss som var stadsläkare i Motala. Den ena är att han var familjeläkare för en familj som Maja när hon gick på läroverket i Motala. Maja var på patientbesök hos Gidde som avslutade med att säga: Vet Fröken om att vi kommer att gifta oss?

Den andra legenden, som jag är uppväxt med och gillar mest, är att tjugoåriga Maja tog jobb som hemhjälp i Villa Toss. Gidde var då 35 år, pappa till tre pojkar och nybliven änkling. Han blev omedelbart förälskad i Maja, som var väldigt söt, och friade till henne bara några månader senare. Han fick nej, och nej igen nästa gång han friade året därpå, och nej varje år i sex års tid. Men den sjunde gången fick han ja, och 27 år gammal blev Maja mamma för första gången. Det var min mamma som föddes då, och när man läser Majas dagböcker från det året och ser bilder så är det ren och skär lycka man uppfattar.

Förtjust och förvånad

De tre äldre bröderna var också glada i bebisen. Den dag som deras lillasyster skulle döpas till Barbro Margareta passade de på att ta med sig henne upp på vinden, innan prästen kommit, och döpte henne till Prinsessan Tussilull, vilket de tyckte var mer passande för detta söta gryn. Sedan dess kallades hon alltid Lull.

Men sen gick nånting fel, om man nu ska tro min mamma. Maja var sträng mot sina barn, hård och kritisk, snabb med att hitta fel. Även mot barnbarnen, mot mig i alla fall. Jag fick alltid höra om hur slarvig jag var jämfört med Täbykusinerna, hur de var mycket bättre uppfostrade, mer artiga och stillsamma. (Många år senare berättade en av Täbykusinerna hur de alltid hade fått höra av farmor Maja att Anna minsann var mycket mer påhittig och skojig.)

När jag var fem år skulle jag bo i Motala några veckor medan min mamma var i New York. En morgon upptäckte jag några röda prickar i ansiktet och sprang direkt till min mormor för att visa. Hon blev jättearg, och drog mig hårt i armen in i badrummet där hon försökte skrubba bort prickarna som hon trodde att jag hade målat dit. När de inte gick bort förstod hon att det var mässlingen, och blev djupt ångerfull. Då bäddade hon ner mig i sin och Giddes stora säng (där man aldrig fick sova annars), hämtade min nalle och lät mig använda ringklockan som hängde vid sängen och hördes nere i köket, så att jag kunde ringa efter saft och bullar när jag ville. Plötsligt var hon snäll! Det var som ett mirakel. Jag gillade verkligen att ha mässling.

Saft och kakor med Bamse

Men annars var hon hård alltså. Förskräcklig mot sina tre styvsöner, ständigt kritisk mot min mamma och hennes mellanbror, orättvis mot oss barnbarn. Det var så min mamma uppfattade det, och så jag alltid har tänkt. En negativ person – utom när det gällde fest och flärd. Maja älskade glitter, glamour och kalas. Hon kom snabbt upp sig i Motalas societet och blev överste-lotta, medlem i Lions, ordförande i Svensk-Engelska Föreningen och Svensk-Indiska Sällskapet och gud vet allt, och ordnade fester stup i kvarten. Hon hade en hel bokhylla full med blå skrivböcker där varenda bjudning fanns nedskriven och illustrerad: gäster, bordsplacering, vad man hade serverat, vad Maja haft på sig och så vidare. Allt för att inte riskera att upprepa sig. Om gästerna var berömda, helst adliga, var lyckan fullkomlig.

När min mamma skulle gifta sig med en engelsman (som var snygg och charmig men inte adlig) insisterade Maja på att ha ett stort bröllop, minst 300 gäster. Min mamma vägrade, och det blev många upprörda gräl med skrik och tårar. Till slut gick min mamma med på att Maja skulle få bjuda "de allra närmaste" 70. När de nygifta kom ut ur kyrkan väntade en överraskning: Maja hade beordrat de manliga kusinerna att stå utanför kyrkdörren med korsade sablar som Lull och Anthony fick springa ut under.

Lycklig nybliven svärmor

När skilsmässan var ett faktum efter fem år blev Maja bestört, och skällde ut min mamma efter noter. Skilsmässa var otänkbart. Och när min mamma blev gravid sex år senare, singel som hon var och med en gift man till på köpet, då var det nära att Maja försköt sin dotter. Lika hård var hon mot de två styvsöner vars äldsta barn föddes litet för snabbt efter bröllopet. Det var något som Maja aldrig underlät att påpeka, vilket sårade både sönerna och deras hustrur.

Hon var en häxa, kort sagt.

Men sen var det ju den där dagboken. Och när min mamma dog för två månader sen började jag få höra om en helt annan sida av Maja. En av min mammas barndomsvänner berättade om hur roligt det var att få vara hemma hos Lull när de var små, hur generös och rolig Maja var. Min kära ingifta moster, hustru till yngsta lillebror och mamma till Täbykusinerna, tyckte också mycket om Maja. Hon berättade om Majas härliga humor, om historierna hon brukade dra. Hon påminde om Majas konstnärliga ådra, och den omtänksamhet hon visade genom att ordna alla sovrummen fint och välkomnande innan vi andra kom dit. Det visade sig att Maja fick en svår lunginflammation och hjärtbesvär när lille Magnus föddes. Hans storasyskon, som var 2 och 3 år, kom helt i skymundan och man anställde både sjuksköterska och barnjungfru. Omständigheter som gör att man kanske kan förstå, till och med förlåta, att Maja inte var så närvarande med sina äldre barn de där åren.

Och jag började fundera. Hur lätt var det för Maja, 26, att bli styvmor till tre pojkar mellan 9 och 12 år, vars vackra och snälla mamma hade dött i spanska sjukan? Att gifta sig som ung och pank med en äldre man, vars alla vänner var äldre, rikare och mer världsvana?

Jag börjar luta åt att moster och väninnan har rätt i att Maja kanske var en mycket osäker person, en liten flicka som var van att vara yngst och sötast. Som inte riktigt visste hur hon skulle hävda sig. Som hatade att åldras. Hon kanske till och med var avundsjuk på sin vackra och modiga dotter, som levde ett mycket friare och mer spännande liv än Maja någonsin kunnat drömma om. Och min mamma kanske var svartsjuk tillbaka, kanske kände hon att det fanns en konkurrens mellan dem när det gällde Giddes kärlek.

Maja, Magnus, Lull och Gidde en helt vanlig kväll på 40-talet

Bilden klarnar och blir suddig om vartannat. Människor är komplicerade. Just nu tänker jag mest på en incident som min moster Ingegärd berättade om, som gör bilden just så oskarp och komplicerad som livet är. Det hände 1953, då min yngsta morbror Magnus just förlovat sig med Ingegärd. Stolt bjöd han sin fästmö, sin blivande svärmor, sin mamma och sin gamla faster Selma på lunch på restaurang Reisen vid Skeppsbron. När de samlades sa Maja ganska fränt till honom: "Men hur har du råd till detta?" Den stolthet och glädje som Magnus kände försvann helt. Så lätt är det att vara elak, fast man egentligen är rädd.

Andas

2010-10-19T08:59:00.003+02:00

Det sista sonen sa innan han reste på sin väldigt äventyrliga resa i tisdags var att jag skulle ta det lugnt. Som i att inte jobba och hålla på för mycket. Han har rätt, men det är inte så enkelt alltid eller jo det är enkelt men det känns svårt.)

Jag är helt urkramad efter alla begravningar och bortresta barn. Jag skulle behöva vila en månad inlindad i silke och rosa ull i ett tempel på en bergstopp, omgiven av fågelsång och välvilliga andar som serverar te på bambubrickor.

Nu tror jag inte att precis det kommer att hända, men jag ska verkligen försöka att cykla lugnt, jobba lagom mycket, meditera en halvtimme om dagen och andas. Andas är bra. Här är en karl som har bra andningstips.

I Stormens öga

2010-10-18T12:02:00.004+02:00

Jag beställde biljetter till Shakespeares "Stormen"för flera månader sen, så fort jag såg annonsen i DN. Sen glömde jag förstås att hämta ut dem, och ringde bedrövad till Dramatens biljettkassa för att höra om det skulle finnas någon enstaka skruttbiljett kvar på längst bakersta raden. Till min stora glädje fanns det platser kvar, fina platser och billigare än vanligt! "Vad är haken" frågade jag, och biljettdamen förklarade att platserna var på scen. "Men det är ingen fara", betygade hon, "man är precis som vanlig publik. En gång blir man uppbjuden till dans, men det är bara att tacka nej om man inte vill dansa".

Det var roligt att sitta på scenen, bra utsikt och spännande att sitta bland de skådespelare som också spelade publik. Föreställningen var jättebra, skönt traditionell utan några som helst anspelningar på nutida problem (förutom att Örjan Rambergs Prospero hade vissa likheter med Ingmar Bergman). Den galne och mordiske Caliban spelades så ömsint av Jonas Karlsson så att man bara ville pussa honom och klappa på hans nitar och tatueringar.

Och rätt som det var blev dottern uppbjuden till dans med Ariel och Miranda!